Ibland fastnar jag bara i hjärnans ekorrhjul, när jag känner att jag ständigt springer runt utan att komma någonstans. Det är vissa dagar det känns extra jobbigt, när jag inte kan se framåt utan att känna ett sting av sorg.Häromveckan lyssnade jag på podden Gynning & Berg och de pratade om deras minsta barn och hur de utvecklades. Carinas dotter hade börjat prata lite mer än Carolinas men utan ett uns av tvekan sa de att det kommer snart, snart börjar fler ord och meningar komma. Jag kan känna avundsjukan komma, känslan av att inte få ta sådana saker för givet. För något som är så självklart för de flesta föräldrar är en ovisshet och kanske också omöjlighet för mig och många andra. De kan se sina barns utvecklingskurva framför sig innan den ens har börjat synas men hos mig syns bara ett ekorrhjul när jag försöker titta. För mig är det en evig omsorg, konstant hjälp på toaletten, i badet, med sömnen, magen, maten och påklädningen. Det är ett småbarnsliv som man inte ser ett slut på. När andra säger: STOPPA TIDEN!!, vill jag skrika men snälla låt den komma och visa sig, för ibland känns det som att den faktiskt har stannat. Det är att klaga över ständigt vabbande och få känna sig som andra föräldrar men samtidigt veta att jag kommer behöva vabba tills Åke är 18 och då inte längre känna sig som andra. Om jag ska se kurvans utveckling måste jag zooma ut så himla mycket för att se hur den ändå gått uppåt men livet som jag lever är på så många sätt så inzoomat. Så fokuserat på att ständigt finnas till hands, reda ut och servera att det inte går att se helheten. Det enda jag önskar är att få kunna ta något för givet, få vara lyckligt naiv och tro på framtiden. Men jag vet hur samhället ser ut och vilka hinder vi har framför oss. Samtidigt vet jag ju, och det kan jag ta för givet hela tiden, att Åke blev min och att jag blev hans och tillsammans med honom blir ekorrhjulet väldigt mycket mysigare.
