Nu kommer jag att skriva om något som känns otroligt laddat. Jag vill förtydliga att jag endast utgår från mig själv och min egen uppfattning om detta och ABSOLUT INTE dömer någon alls. Alla får tycka och känna precis hur dom vill och ändå vara superhärliga människor! Direkt jag blev mamma kom inte bara en enorm kärlek, utan ett ENORMT dåligt samvete. Över allt. Äter han för sällan - då är jag en dålig mamma som inte orkar amma, är han gasig - då är jag en dålig mamma för att jag själv har ätit något dumt och slutar således äta allt, har han lite för långa naglar - då är jag en dålig mamma som inte sitter och konstant filar ner dom. Listan kan göras lång. Det jag inte hade riktigt väntat mig var att jag också skulle få dåligt samvete gentemot mig själv. Jag kan många gånger tänka att jag borde känna annorlunda än vad jag gör. Så känner jag nog mycket på grund av bilden som målats upp om hur det ska kännas att vara mamma. Mer eller mindre ska det kännas som att livet är fulländat nu när Åke är här. Missförstå mig inte nu! Jag och Leif har ju längtat ihjäl oss efter denna underbara människa och skulle kunna hugga av oss alla kroppsdelar för hans skull! Jag menar så här: På ett plan är mitt liv komplett nu. Det är ju det här livet går ut på, i mångt och mycket. Men att den jag var innan Åke kom ska raderas och ersättas av enbart en mamma, det är där jag inte känner mig bekväm. Jag känner mig nämligen inte alls komplett på massa andra plan. Jag vill plugga, få massa roliga jobb, träna, gå på festliga tillställningar, resa och en massa annat. Självklart inte allt samtidigt eller nu direkt men jag känner att jag har så mycket mer kvar. Att vara mamma till Åke är det coolaste jag kan vara. Men jag vägrar att definiera mig bara som mamma. Jag är också Elisabeth, en dotter, en fru, en vän, en student(snart?), en hundägare, en boknörd, en person som har så många fler aspekter i livet. Jag kommer alltid att vara mamma till Åke och förhoppningsvis hans syskon men det går ju att kombinera med fler delar. Jag vill göra lite karriär till exempel. Det är här vi kvinnor är lite taskiga mot varandra ibland och bidrar till dåliga samveten, när vi skriver eller säger till varandra att vi minsann aldrig skulle göra si eller så mot våra barn. Jag läser många andra bloggar som skrivs av kvinnor med småbarn och blir så ledsen över att vi är så snabba att skuldbelägga varandra för våra val. Många säger till exempel att varför skaffar man barn om man inte vill ägna 180% av sin tid med dem och att de själva valt att vara närvarande föräldrar och mer eller mindre sluta med allt de hade i livet innan. Det är därför jag är lite rädd för att ens lufta mina känslor i detta ämne, jag vill inte skuldbeläggas eller skuldbelägga någon. Många jag pratat med som fått barn nämner ofta hur underbar tiden som mammaledig var och hur jobbigt det var att börja jobba igen. En del säger till och med, om än lite skämtsamt, att de vill bli gravida snabbt igen för att få vara hemma mer. Med det ekande i bakhuvudet har jag gått omkring hemma, först några månader gravid och nu drygt tre månader hemma och verkligen intalat mig att detta är så underbart och att jag ska NJUTA, som alla säger hela tiden. Återigen, missförstå mig inte, jag njuter av att ha Åke hos mig, han är mitt bränsle i livet. Men jag har inte känt mig 100% tillfreds med att enbart vara hemma och med den känslan kom tusen ton dåligt samvete. Är jag en sämre mamma än alla andra? I fredags när Leif kom hem från jobbet kände jag mig SÅ himla bitter. Jag kände mig instängd eftersom det varit dåligt väder hela veckan och jag knappt kommit mig ut, grå och trist för att jag aldrig ens behöver tänka på att kolla mig i spegeln eller fixa håret och samtidigt helt överhettat i hjärnan eftersom jag har så himla, himla, HIMLA mycket energi och ideér som jag bara vill kräkas ur mig men som aldrig prioriteras. Leif följer ett träningsschema och springer som en galning varannan dag. SÅ HIMLA DUKTIG, säger alla. Han som både jobbar och har en bebis, hur hinner han? Jo, för att jag inte hinner. Jag har ju ett träningsschema också! När jag säger till vissa personer att jag känner mig lite instängd och stressad över att jag inte hinner, kommer ofta kommentarer som: "Ta det luuuuugnt, du kommer hinna träna sen!", "NJUT nu av den här tiden, den kommer aldrig tillbaka" eller "Att fixa håret är inte viktigt nu, Åke är prio ett nu!". Jag förstår men vill inte acceptera. Jag kommer inte låta min träning vänta ett år, eller sluta fixa håret ibland för det är ju så jag är. Åke har tillkommit men jag är ändå samma människa. Jag vill vara samma människa och att Åke ska berika mitt/vårt liv, inte sätta stopp för det. Självklart blir livet helt annorlunda med barn. Jag är inte så knäpp att jag inte fattar det. Jag välkomnar alla förändringar och kan inte förstå att vi någonsin varit utan Åke. Så, vad hände i fredags då när Leif kom hem från jobbet till en frustrerad och stressad fru? Vi gick ut på promenad. Efter halva sträckan hade jag pratat och ältat hur jag kände och Leif (min bästa vän och största stöd) och jag kom fram till att jag faktiskt inte behöver känna mig som en sämre människa för att jag inte bara vill känna mig som en mamma, lika mycket som om det vore tvärtom. Vi pratade också mycket om skillnaden på män och kvinnor på sociala medier. Tänk efter hur det ser ut i ert flöde, vi tar Instagram som exempel. Nästan alla kvinnor har i sin presentation information om vem dom är ihop med, i vissa fall även datum då dom träffades/förlovade sig/gifte sig, samt också info om eventuella barn, år eller datum då dom är födda. Även jag har skrivit "mamma till Åke" i min presentation. Som alias på Instagram har många av oss kvinnr även ordet mamma eller fru med. Männen då? Många har inte ens i sitt bildflöde visat att dom ska ha barn eller har barn. Varför är det så, tror ni? Varför definierar vi kvinnor oss som fruar eller mammor medans männen är "sig själva"? Att få barn har aldrig varit mitt mål med livet. Först ville jag inte ens ha barn över huvud taget men fastän jag ändrat mig och blivit förälder känner jag ändå inte att mitt mål är nått. Ett STORT jävla delmål har jag nått, självklart, men mitt livsmål är att vara lycklig och trygg och det är något jag aldrig kommer att sluta kämpa för. Känner jag ingen lycka eller trygghet, vad är jag då för mamma, fru, vän, dotter och medmänniska?
