Ni som varit med om något traumatiskt, vet att man delar upp livet efter det. Det blir "livet före" och "livet efter". Samma sak blev det med min person. Den Elisabeth som fanns innan är väldigt annorlunda från den som finns nu. Denna bild gör mig så otroligt ledsen på något sätt. Den är tagen i augusti 2013 och jag var gravid i kanske vecka 6-7. Vi var på semester och jag var lyckligare än jag varit på otroligt länge. Vi visste förstås inte då att det var tvillingar som började växa i min mage och alltså inte heller att dom var i riskzonen redan då. Många tvillingar som delar fostersäck dör väldigt tidigt så redan här var min graviditet en högriskgraviditet men det skulle jag inte få reda på förrän i slutet av oktober. När jag tittar på personen på bilden tycker jag så otroligt synd om henne. Hon har så jävla mycket jobbigt framför sig och hennes lyckliga tillvaro ska bara få fortsätta några månader till innan den hamnar på paus väldigt länge. Jag ser ju att det är jag på bilden men känner mig andå så otroligt främmande med den jag ser. Så otroligt svårt det är att förstå hur mycket man kan förändras av svåra kroppsliga och psykiska motgångar. Jag vill ge den där söta tjejen en stor kram och säga att allt kommer att bli bra till slut och att hon ska hålla hoppet uppe. Säga att hon lite längre fram ska få äran att bli mamma till den finaste lilla bebisen och att han kommer att få hjärtats lösa bitar att falla på plats igen.
