OBS! LÅNGT INLÄGG! FÖRBERED DIG MED MATSÄCK! När man är gravid är man så otroligt fokuserad på förlossningen. Man läser allt man kommer över, pratar med vänner och får höra en massa härligheter. Jag läste inte ett ord om vad som händer efteråt, har till och med tänkt flera gånger nu efter att det borde finnas mer info om det. Fick Ebba von Sydows gravidbok av mamma och läste den med stort intresse, särskilt allt som handlade om när barnet ska ut. Först förra veckan insåg jag att boken inte slutade där! Det fanns många fler sidor om livet efter förlossningen, där hon tog upp många saker som jag helt missat och fick inse på egen hand, hehe. Därför tänkte jag berätta lite om hur MIN kropp mått efter Åkes entré. Kom ihåg nu att detta är MIN upplevelse och allt är individuellt! Jag är väldigt rädd för blod och att blöda. Har tidigare inte varit så rädd just för blod som kommer från underlivet eftersom man ju tvingats ha mens halva livet men efter förra årets jobbiga blödningar har det liksom blivit psykiskt jobbigt när jag känner att det kommer stora mängder. Direkt Åke var född, moderkakan ute och broderandet av stygnen klara, skulle Åke ammas. Något jag hade hört, men inte tänkt på, var att amning hjälper livmodern att dra ihop sig och direkt han började äta på mitt bröst, började det göra ont i magen. Det kallas eftervärkar och första dygnet i alla fall, upplevde jag att jag blödde lite mer när Åke åt. Jag blev tillsagd att gå och ta en dusch sen och jag minns att jag drog på det så länge som det gick eftersom jag var så rädd för att blodet liksom skulle forsa när jag ställde mig upp. Det gick ändå rätt bra men jag tyckte det var rätt tufft i början. Jag bytte binda väldigt ofta och hade ofta dubbla bara för att slippa känna hur mycket som kom. Eftersom man ligger ner mycket första dagarna också, kan det bildas koagel, alltså blod som koaguleras och blir som "klumpar". Detta var något jag fick erfara några gånger och givetvis är HELT NORMALT men jag hade helt missat det och blev lite rädd. Sen har vi ju då smärtan i området kring Åkes exit. Jag fick sy tre stygn "invärtes" och sen några ute, men dom lades under huden har jag för mig? Dels är ju musklerna där nere helt chockade och konstiga, så första gången man ska gå på toa svider det ju lite men det känns också sjukt underligt! Det känns liksom lite ommöblerat eftersom musklerna inte beter sig som dom brukar. Det tyckte jag blev bättre efter kanske en vecka. På BB är både sängar och stolar stenhårda tycker jag, plus att man har en stor binda som faktiskt trycker på området som är sytt så jag tyckte det var riktigt jobbigt att sitta så mycket. Fick tipset när vi varit hemma ett tag att snurra ihop en handduk till en ring och sitta på den, det funkade SÅ bra för mig! Hett tips! Den värsta ömheten höll i sig ungefär två veckor för mig, jag blödde kanske i tre veckor. Nu är Åke fem veckor gammal och nu känner jag mig rätt bra ändå men har haft lite ont sista veckan i ett stygn som stramat men jag tror att det har lossnat nu. Jag tyckte det var otäckt i början att ens våga känna hur det kändes där nere när man duschade men jag tror det är bra att göra det, så att man får lite koll på vart det som gör ont sitter så att man kan försöka bli bättre och förstå vart smärtan kommer från. Amningen har funkat bra för mig, tack och lov! Första veckorna körde jag rätt mycket med amningsnapp, tills Åke fick riktigt bra grepp om bröstvårtan men nu går det finemang! Jag köpte en bröstpump för någon dag sedan, eftersom Åke sover så otroligt bra på nätterna än så länge, och oftast bara äter från ett bröst per gång, så vissa nätter kunde ett bröst få "vänta" åtta timmar mellan amningarna och då började det göra så ont och bli klumpigt. Så nu brukar jag pumpa ut lite från början så att bebisen inte ska dränkas i mjölk och för att han lättare ska få tag om bröstvårtan. Jag är så otroligt tacksam över att jag kan amma, det är så jäkla mysigt! Foglossningen blev bättre nästan direkt! Däremot är den ju kvar, särskilt när jag gått långa promenader med vagnen i snö. Eftersom vi har hund försöker jag komma mig ut på en långpromenad med honom och Åke varje dag och sista biten innan vi kommer hem kan jag känna att fogarna är lite ömma. Förutom det börjar jag känna mig så pigg i kroppen igen! Kan ta långa steg och gå mycket snabbare än jag gjort på länge, känns så skönt! Halsbrännan försvann direkt min lilla sötnos föddes! Dock har alla miljontals kakor jag tryckt i mig på sistone bidragit till lite bränna igen men det är ju helt och hållet mitt eget fel. Kroppen i allmänhet känns helt okej. Magen har dragit ihop sig förvånansvärt bra men är ju rätt mjuk och mysig. Börjar känna att musklerna hittar varandra mer och mer för varje dag och hoppas att det inte kommer bli någon bestående delning av magmusklerna. Övriga kroppen är också rätt mjuk och go' men som jag skrivit tidigare har jag ingen brådska att tappa alla kilon på ett tag, Åke äter ju som en mindre häst och jag är dålig på att hinna äta, så jag sparar mina kilon i förebyggande syfte! Har fotat magen efter förlossningen för att ha för privat bruk och tror att det kan uppfattas som vikthets eller provocerande att lägga upp här, så jag skippar det! Har mest tagit bilder för att det är så fascinerande att se hur jäkla cool kroppen egentligen är. Vilken jävla process! Så imponerad av mig själv och alla andra kvinnor. Slutsats av detta då? Det är underbart att ha kroppen tillbaka, även fast den ändå på många sätt delas med Åke. Jag njuter av att kunna röra mig, sova på mage och till och med av att orka städa! Graviditeten må vara häftig på många sätt och vid men jag tycker att vara o-gravid och ha en söt baby är en biljard gånger bättre! Har jag missat nåt? Ställ gärna frågor om det är nåt!
