Fredagen den 9/1 hade jag gått sex dagar över tiden och var rätt så less. Leif hade en kort arbetsdag så när han kom hem gick vi på en, för mig, extra lång promenad. Trycket nedåt var rätt stort men det hade varit så några veckor så jag tänkte inte så mycket på det. Däremot kände jag efter ungefär halva promenaden att något liksom var på väg att lossna. Fråga mig inte hur jag kunde känna det! Vi gick till svärmor och åt lunch och jag gnällde i vanlig ordning på hur less jag var och att bebisen skulle födas i mars. När vi kom hem igen och jag gick på toa gick slemproppen, det var det jag hade känt på mig under promenaden! Mystiska kropp alltså. Resten av fredagen spenderades i soffan. Jag låg bara och kände efter om något var på gång men det enda jag kände var svaaag mensvärk. Sista veckorna var jag så otroligt paranoid med att jag ville vara helt nyduschad när jag kom in på förlossningen, så jag duschade innan jag gick och la mig och sov faktiskt riktigt gott hela natten. Gick upp på toa mellan 7-8 på morgonen och då kom ännu mer slempropp och jag gick tillbaka till sängen. Vid åtta började värkarna komma svagt, oregelbundet och ibland inte alls. Det var liksom inte läge att klocka dom eftersom dom var så hoppiga. Jag beställde en extra stabbig frukost av Leif, vi åt havregrynsgröt och mycket bröd. Dock började väl min kropp förbereda sig ordentligt och jag fick springa på toa säkert fem gånger under morgonen och förmiddagen, allt skulle liksom tömmas... Samtidigt började värkarna vara lite mer onda när dom väl kom, så vi ringde Leifs mamma som kom och hämtade Ralf vid tio. Vi flyttade oss till soffan där vi såg flera avsnitt av "30 rock" (älskar!) och åt chips. Leif började så smått klocka mina värkar och det var ibland 12 minuter mellan och ibland 9, så det blev liksom ingen ordning. Någon gång vid 12 ringde Leif till förlossningen och sa att jag hade rätt ont men eftersom det ändå var rätt glest mellan det onda tyckte dom att vi skulle hålla oss hemma en stund till. Fortsatte att kolla på tv och åt lite mackor när plötsligt värken från helvete kom bara så där! Jag hade limpa fulla munnen och vrålade rätt ut. Både av chock för att det eskalerade så himla fort och även av smärtan. Hade haft rätt många värkar innan som också gjorde riktigt ont men den här var snäppet värre. Jag har ju läst boken "Att föda utan rädsla" och tyckt väldigt bra om den. Man får lära sig hur man ska andas för att slappna av och även alla faser i förlossningen. Eftersom jag blev igångsatt med tvillingarna och det tog 15 timmar för mig att öppna mig, tänkte jag att det kanske går lite fortare denna gång och hade i mitt sinne tänkt på kanske åtta timmar eller så. Men när värken som fick mig att skrika ut limpsmulor kom kände jag att det gick lite för fort. Leif reste sig bara upp och sa: "Nu åker vi". Jag skulle ju givetvis duscha igen, hade redan gjort det på morgonen men var tvungen att få göra det. På väg från soffan och in i duschen hann jag ha två värkar, den andra så kraftig att jag fick ställa mig på alla fyra på badrumsmattan. Under tiden jag duschade hörde jag hur Leif sprang in och ut till bilen med vår packning och tänkte att han var lite överdrivet stressad. I duschen var det ju så otroligt skönt att stå och låta varmvattnet dämpa smärtan! Ville aldrig gå ut! Jag hade flera veckor innan lagt fram kläder som jag ville ha på mig på väg till förlossningen, så Leif kunde lätt hämta dem och ge mig. Sen försökte jag gå ut till bilen så normalt jag kunde, jag visste ju att grannarna satt och väntade. :) Dagen vi åkte in var det helt sjukt väder! Det hade kommit massa snö och var superspårigt på vägen och dessutom fortsatte snön att vräka ner. Leif koncentrerade sig på körningen och jag på värkarna. Halvvägs in till Skellefteå kände jag en värk som gjorde ont på ett så annorlunda sätt, liksom ner mot ljumskarna. Då kände jag att det verkligen inte var åtta timmar bort men valde att inte stressa Leif utan sa inget. 14.52 är bilden nedan tagen, då satt jag och väntade på Leif som parkerade bilen. Det är också den enda bild jag tog tills vi fick vårt egna rum på BB, kameran tror jag låg kvar i väskan i bilen och min mobil hann jag aldrig ta upp från jackfickan. Lite sorgligt att jag inte har några bilder när Åke är geggig och ny men så blev det. (tyvärr har denna bild försvunnit i bloggflytt) Klockan 15 skrevs vi in och blev kopplade till en ctg-kurva och vi filmade snabbt till mitt förlossningsklipp i "gravid vecka för vecka". Barnmorskan kände efter och uppskattade det till att jag var öppen ungefär tre centimeter och att mitt vatten hade gått, vilket jag helt hade missat?! Hallå, i alla filmer låter det ju som en vattenballong som kastas mot asfalt, det är falsk marknadsföring! Barnmorskan frågade om jag ville ha någon smärtlindring och att eftersom jag bara var öppen så lite hade vi god tid på oss att sätta nålar och planera hur jag ville ha det. Eftersom jag gått hos aurorasköterskan tidigare visste ju alla att vi ville att allt skulle vara lugnt och sansat och att hjärtljuden skulle synas på monitorn men utan ljud, något som all personal verkligen respekterade. Leif blev tillsagd att gå ner och hämta upp lite grejer från bilen och barnmorskan gick ut och skulle fixa lite. När jag då låg där, helt ensam, satte det igång med full kraft! Kände mig så ensam och så rädd. Mitt starkaste minne är att jag stod på knäna i sängen och bara vrålade! Barnmorskan hade sagt att eftersom det var så länge kvar så skulle värkarna börja göra mycket ondare innan det var klart och när jag nu stod där ensam tänkte jag panikslaget att jag nog inte skulle klara av så mycket ondare värkar. Här sätter jag punkt för denna del, nu vill Åke att jag ska byta hans blöja säger han! Del två kommer under veckan! :)
