När jag var 15 år dog min pappa. Han körde lastbil och krockade med en långtradare. Han blev 43 år. Innan han dog var han tyvärr inte världens bästa pappa, han och mamma hade inte bott ihop på många år och han var kanske inte så väldigt närvarande i mitt och min brors liv. Sista månaderna hade vi dock börjat närma oss varandra allihopa, vi var på charter i Turkiet bara månaden innan hans olycka. När man levt hela sitt vuxna liv utan sin pappa har man gått igenom så många stora livshändelser där man tänkt hur det hade varit om han hade varit med. Hade jag fått övningsköra med honom? Hade han gillat Leif? Hade han haft kul på vårt bröllop? Hur hade han blivit som morfar? Sedan Åke kom har jag fått höra flera gånger, både av er som läser här och följer mig på Instagram, att han är lik mig. När jag tittar på honom ser jag bara min pappa. Det är så otroligt underligt att han efter så många år borta helt plötsligt dyker upp igen! Åh, vad glad jag är för det! Livet är egentligen helt fantastiskt ändå!
