Det som suddar ut alla tvivel | Elisabeth Lindroths blogg

Jag var gravid drygt 60 veckor innan Åke kom till oss. Nu vill jag inte på något sätt säga att han är mer efterlängtad än något annat barn men han var mer än välkommen när han kom, en kall eftermiddag i januari. Under graviditeten tänkte jag mycket på hur enorma känslor jag skulle få känna när jag blev mamma, under förlossningen, på BB, i bebisbubblan och när han gör alla framsteg.

Nu har det gått snart fem månader sedan Åke föddes och en massa saker har hänt. Han utvecklas i en rasande fart och jag försöker rannsaka mitt inre efter dessa enorma känslor. Helt plötsligt ligger han på mage när han nyss låg på rygg och jag känner bara: "oj, nu blir det jobbigt att få nåt gjort". Självklart är jag glad att han gör sina framsteg men jag trodde liksom att jag skulle föra bok på allt.

Tiden på BB minns som jag som rätt jobbig men eftersom jag hört av så många att den tiden var SÅÅÅ underbar och att de längtar tillbaka dit, har jag också försökt känna så. Första veckorna hemma var fina och så men jag har inte känt mig så där blown away , som jag trodde. Detta har GIVETVIS gett mig en sån rejäl skopa av dåligt samvete och det har gnagt i mig så himla mycket. Lider jag av en försenad förlossningsdepression? Jag är ju jättelycklig men borde jag inte vara lyckligare? Nu greppar han en leksak och för den mot munnen, borde jag inte stå och applådera mer? Varför fotar jag inte hela tiden och framkallar tusentals fotoalbum? Är jag en dålig mamma? (denna ständigt närvarande tanke)

I måndags, när vi varit på BVC och vägt och mätt vårt ypperliga barn, som följer kurvan på ett så a-barnigt vis, vågade jag till slut säga till Leif att jag var rädd för att jag kände för lite. För lite stolthet och storhet, på något vis.

Sen började vi prata om hur vi kände och jag kom fram till en sak som jag inte hade tänkt på.Det händer så många små saker i vardagen som jag inte hade tänkt på när jag var gravid; när Åke sträcker sina små, knubbiga och konstant blöta och kalla händer mot mitt ansikte och känner på det, samtidigt som han tittar i mina ögon, eller när han skrattar mot sig själv i spegeln, och de gångerna jag snabbt bär honom, på lite avstånd från kroppen, till skötbordet och hans ögon, som påminner om mina, borras in i min själ och han ler mot mig så där villkorslöst.

Då ler jag tills mina ögon tåras. Då ler jag från djupet av mitt hjärta. Att få älska någon så avgrundsdjupt och att bli så älskad tillbaka, fastän det är en ordentlig bajsblöja mellan oss, det är fan i mig den coolaste känslan jag någonsin varit med om. När jag känner den, suddas alla tvivel ut. Den går inte fånga i någon bok eller på någon bild. Den kommer jag bära med mig så länge jag lever.