SNÄLLA, säg att någon känner igen sig i detta! Jag vill inte känna mig så här hemsk själv. Mitt humör?! Vad hände?! Många skämtar ju om gravida kvinnor och deras svängiga temperament men det var ju verkligen ingenting jämfört med amningshormoner kombinerat med sömnbrist. Jag är så hemsk mot Leif! Jag har så kort stubin att den knappt finns längre! Jag fräser, spottar och stör mig på 96% av allt han gör. Samtidigt älskar jag honom mer än någonsin också. Va?! Hur går det ens ihop? Även Leif, som i vanliga fall aldrig rynkar på pannan mot mig, verkar lite mer lättirriterad och det tycker jag är mest kul! En helt ny sida av honom ju! Brukar till och med reta honom lite extra när han visar den sidan. Jag är dessutom extra arg på ALLA döda ting. Skor som inte är bekväma, datorer som krånglar, kameror som inte startar direkt och kläder som tycks försvinna?! FAN, så arg jag kan bli! Hur som helst, detta går ibland så långt att jag blir lite deppig och låg (hormonerna igen) och känner mig som världens sämsta fru/person/kompis/mamma/hundägare och tycker synd om Leif som måste dras med mig. Hoppas inte han håller med... Nä men jag förstår verkligen att man säger att förhållanden testas av att få barn, för herrejäklar vad annorlunda det blir! Och ändå skulle jag aldrig byta tillbaka. Tänkte först lägga ut en arg bild av mig själv men den skulle inte bli lika söt som en bild av en arg Åke. Nu ska jag han få lunch och sen förhoppningsvis bli glad igen och jag ska ta ett djuuuupt andetag och räkna till hundra och inte bli arg på Leif. Det är inte hans fel och jag har ingen rätt att klaga på honom. Vi sitter i samma båt, fastän den är ute på lite stormigt hav just nu.
