Att förlora barn i magen är en upplevelse som inte går att beskriva. Fastän tiden går och härliga saker händer, så kommer jag aldrig någonsin komma över att två små personer faktiskt dött i min kropp. Jag kan, utan att anstränga mig, få fysiska minnen från de hemska dagarna, minnen som gör att jag omedvetet vrider ansiktet i en konstig grimas, som att jag plötsligt får ont någonstans. Det får jag också, jag får ont i hjärtat varje gång jag tänker på det. Händelsen är ständigt närvarande och kommer nog alltid finnas där som ett mörkt moln över mitt huvud, ibland väldigt nära och ibland så långt bort att det knappt syns. Jag trodde i början av mitt sorgearbete att en ny graviditet skulle göra allt bra igen, att det liksom skulle sudda bort allt det onda. När jag så blev gravid uteblev glädjen. Första tolv veckorna var en sån vidrig tid av konstant ångest och efter mina upplevelser efter tvillingarna, en ännu större rädsla för blod som när som helst bara skulle kunna forsa ur mig. När så de tolv veckorna passerat kom ändå ingen glädje, bara en känsla av att det som växte i mig bara blev större och större, vilket också betydde att förlusten blev större och större. Jag var på alla plan förbi logiskt tänkande och var 99% säker på att jag aldrig skulle få föda ett levande barn. När jag började känna rörelser kunde jag inte glädjas över det, eftersom jag var övertygad om att det var bebisens sista rörelser jag kände. Direkt det blev stilla var jag säker på att den var död. Under hela graviditeten trodde jag att Åke var död säkert tio gånger per dag. Många nätter låg jag bara vaken och stirrade i taket och tänkte på hur pinsamt(?) det skulle bli att misslyckas(?) igen. På något sätt var ju denna bebis den som skulle komma in och göra allt rätt och jag kände en sån jäkla press över att det var min uppgift att hålla den vid liv. Varje besök hos barnmorskan var förenat med hjärtklappning och gråt i halsen. Varje gång det gick bra tänkte jag att nästa gång är gången det kommer gå dåligt. Jag skulle inte få ett barn, det skulle aldrig gå. Alla andra gravida skulle det ju självklart gå superbra för, det var ju inga problem! Åke följde kurvan helt perfekt, allt såg så bra ut som det kunde genom hela graviditeten men jag visste att jag inte skulle vara glad, för då skulle det bara göra ännu ondare sen när allt rasade. Men Åke föddes till slut och redan som alldeles ny utanför livmodern skötte han sig exemplariskt. Han var lång och rätt tung och åt med god aptit. Han skrek inte så mycket och sov bra. Den där himlastormande kärleken som alla skriver om kände jag inte och det har jag också hört från många fler. Efter några dagar började jag ändå, motvilligt, känna att jag verkligen älskade denna lilla person. och för varje dag som gick blev det bara mer självklart. Trots det kände jag att varje dag var lånad tid, Åke skulle inte stanna hos oss. Jag var så rädd för plötslig spädbarnsdöd eller att han skulle bli sjuk och kunde inte för mitt liv tänka mig att han skulle få bli äldre än någon månad. Jag höll tillbaka mycket av mina känslor för att skydda mig själv, för att slippa bli helt chockad när vi skulle förlora honom. Jag vågade aldrig säga att jag var lycklig eller att Åke var frisk, för då jinxade jag allt och då skulle han säkert dö under natten. Detta pågick under flera, flera månader och jag försökte hålla det utanför bloggen så gott det gick eftersom jag inte ens vågade skriva om det. Dessutom kändes det som att INGEN annan tänkte som jag och att jag kanske höll på att bli galen. Nu vet jag att så inte var fallet, utan att måååånga andra känt likadant. Varje gång Åke sov, i vagnen, i vaggan eller på amningskudden var jag säker på att han inte andades. Jag sov i soffan i vardagsrummet i flera veckors tid för att ens kunna få någon sömn och långt efter det sov jag med öronproppar för att slippa ligga vaken och lyssna efter andetag. Jag vågade inte säga till Leif att jag älskade Åke och att livet kändes underbart eftersom jag inte ville känna alla känslor som bubblade inom mig. Jag sa aldrig till Åke att jag älskade honom, inte ens då vi var ensamma. Jag har nästan aldrig hört min röst säga meningar i stil med: "Jag är mamma" eller "Jag har ett barn". Under de första månaderna var jag ständigt avundsjuk på alla som hade barn som var lite äldre, lite säkrare, i stället för att leva i nuet. Första tiden som mamma minns jag tyvärr som en väldigt mörk och tung period, då jag bara gick och väntade på att mattan skulle ryckas bort under mina fötter och jag insåg då hur otroligt stor skada jag tagit av att förlora våra små tjejer. Hur svårt det är att unna sig själv att vara lycklig för att ju lyckligare en är, desto längre är fallet ner i sorgen igen. En dag hade till slut Den Stora Kärleken nött ner alla murar inom mig och bara forsade ut ur alla mina porer och först då började jag känna lycka, på riktigt. Jag insåg också då hur mycket av första tiden med Åke jag förlorat till sorgen över den sista tiden med tvillingarna men samtidigt hade jag nog inget val. Som jag skrivit tidigare så försöker jag alltid, i den mån det går, låta mina känslor kännas och jag var tvungen att få vara så orolig, det var nog en del av mitt sorgearbete. Älskade, älskade Åke! Den vackraste själen jag sett och med ögon som får hela världen att skina! Förlåt för att jag inte lät mig själv älska dig precis lika mycket som jag borde ha gjort under dina första månader i livet. Förlåt för att jag inte trodde på dig och att du skulle stanna hos oss. Tack för att du fått mig att känna en sån genuin lycka och glädje och tack för att du gör så att mitt hjärta slår volter när du tittar på mig. Tack för att du väntat på mig och låtit mig sakta börja lita på mig själv och dig. Tack för för att du gjort mig modig och trygg. Tack för att just du kom till oss, det var värt varje sekund av oro. Tack för att du äntligen får mig att våga säga: Jag är mamma. Jag har ett barn. TACK för sju månader av ett nytt liv, ett liv som började med dig. Om du vill läsa om våra tvillingar finns alla texter samlade HÄR.
