Vilken skillnad det är från dag till dag alltså! Natten till igår var Åke, av oklar anledning, vaken 2.5 timme, så vi båda var till en början lite trötta när vi kom till förskolan. I mitt fall innebar det en dålig inställning, jag kände liksom att Åke inte borde vara där. Det gick dock över väldigt snart, tack och lov! Vi började igen med att spendera ungefär en timme inomhus och Åke fick testa leka med (och smaka på) lera, samt bära runt på ungefär allt. Det var väldigt få barn igen och det känns så himla skönt och ostressigt! Det som också känns härligt att Åke verkar ha ändrat inställning till andra barn (kan ha fel) från att alltid vilja gå fram och slita dem i håret, till att mer bara hålla sig nära dem på ett mer normalt och mindre smärtsamt sätt. SKÖNT! Sedan var det dags för påklädning inför utomhuslek och när jag tagit på Åke hans ytterkläder sa pedagogen: "Nu tänkte jag att Åke får gå ut med mig och så får du vänta här inne en kvart." ......... Jag såg min underbara lilla onge ta pedagogens hand och sedan smällde dörren igen bakom dem. Under kvarten som följde hörde jag honom leka glatt och det gjorde både gott och ont. Detta föräldraskap alltså, när är det någonsin bara en känsla inblandad? Aldrig! Jag lyckades i alla fall slappna av och när jag sedan kom ut på gården var det ingen stor grej för Åke direkt men efter några minuter var det som att han insåg att jag ju faktiskt varit borta och då gick han glatt mot mig och gav mig en snabb kram! HURRA! Älskar för övrigt att han äntligen börjat bli lite kramig. Efter två timmar på förskolan gick vi hem till en superglad hund, åt lunch och sov som tre stockar och resten av dagen spenderades i hemmets trygga vrå. Fortfarande känns det underbart med ett sting av sorg, ångest och spänning, det här med förskola. Idag är det Leifs tur, ser fram emot att höra rapport! Ha en underbar onsdag!
