Hej alla Elisabeths läsare! Leif sitter vid tangentbordet och jag tänkte berätta lite om Åkes inskolning som nu är mer än halvvägs avklarad. Det är naturligtvis frestande att berätta om alla moment det innebär som att lämna Åke ensam en stund, att äta tillsammans med de andra barnen och att upptäcka den nya miljön. Men jag tänkte faktiskt inte göra det annat än genom att konstatera att Åke är nöjd och att jag (och vi) känner stort förtroende för den personal som arbetar på hans förskola och en trygghet i den miljö han kommer att vistas i på dagarna. I stället tänkte jag reflektera lite över att en lång period av föräldraledighet är över för mig. I ett helt år har jag och Åke varit tillsammans på dagarna. Vi har kämpat oss igenom jobbiga nätter med tandsprickning, vi har halvt medvetslösa kravlat oss upp i ottan och kokat (respektive ätit) gröt, vi har skrattat och gråtit och haft en helt fantastisk tid ihop. Det blir allt mer tydligt för mig att inskolningen för Åke minst lika mycket handlar om en utskolning för oss och mig. Ofta under föräldraledigheten har jag fått höra att jag ska njuta och ta till vara på den här tiden. Varje gång någon sagt det har jag tänkt något i stil med: "Men du kan ju fan inte minnas hur det är att vara dränkt i svett och samtidigt bli pissad på med en hård rak stråle rakt på dina nytvättade byxor!". Men nu, nu när det nästan är över förstår jag precis vad alla pratat om. Allt det jobbiga bleknar liksom bort och kvar finns bara en alldeles fin och unik tid som vi alltid kommer dela. Jag vill därför inte uppmana någon annan som är mitt i föräldraledigheten att försöka njuta - för det är svårt. Men jag slår vad om att även ni som står mitt i föräldraledigheten tröttare, svettigare och fulare än någonsin tidigare kommer att se tillbaka på den som den helt makalösa tid det är.
