Juletider är den högtid när familjen är allra minst jämställd, det finns en massa undersökningar på till och med. Inte för att det behövs några undersökningar direkt, eftersom man redan i slutet av november kan se hur kvinnors Instagram-flöden å det grövsta skiljer sig från mäns. Då börjar det poppa upp 24 små men väl utvalda julklappar som mammor slår in och hänger upp i diverse anordningar, så att barnen ska få en personlig gåva VARJE dag i hela december, fram till julafton. På julafton ska de ju så klart också få massa andra julklappar, fast vissa av barnen inte ens fyllt två år och inte ens vet att det är jul. Mia Skäringers klipp tycker jag sätter fingret på exakt känslan som många känner kring detta fenomen: Självklart anser jag att ALLA föräldrar och människor får göra exakt hur de vill kring julen men på samma sätt som jag tycker om kroppshets, ställer jag mig frågande till varför dessa, ärligt talat sanslöst dyra, julkalendrar måste fotas och visas på alla sociala kanaler. VARFÖR gör man en kalender till sitt ettåriga barn? Är det för att skapa en mysig jultradition eller är det för att visa andra hur SJUKT härligt man har det hemma? Julen är för mig en underbar tid men all denna hets gör att jag alltid hinner glömma det innan julafton kommit. Jag kan på riktigt bli helt uppgiven när jag ser denna sanslösa konsumtion och hets. Samtidigt får jag också en rejäl skopa dåligt samvete, eftersom det ju nu också är dags för oss att som familj skapa egna jultraditioner och vi verkligen inte är några juliga människor. I helgen som var kom jag därför på den briljanta idén att vi skulle baka pepparkakor med Åke. Han skulle få en bit deg att leka med och äta, och kanske skulle vi få till några fina kakor att grädda i ugnen sedan, som jag ju sett att MÄNGDER av barn i till och med yngre ålder än Åke gjort. Ja, på Instagram då, där alla lyckliga jultraditioner visas upp. Sagt och gjort, vi köpte pepparkaksdeg (redan här ett litet misslyckande att vi inte gjorde en egen men vi köpte i alla fall ekologisk) och efter vår alldeles för långa sovstund i söndags placerade vi oss vid köksbordet. Mjölet åkte fram tillsammans med formarna som vi ärvt från farmor och julmusik ljöd ur högtalarna. HÄR SKULLE TRADITIONER SKAPAS! Åke var på dåligt humör redan från början. Han vill under INGA omständigheter äta någon jävla deg eller ens hålla på med den, utan gjorde allt i sin makt för att ta så stora bitar som möjligt och släppa ned i Ralfs vidöppna käftar. Hundar bör EJ äta pepparkaksdeg, särskilt inte de med en vida känd känslig mage. Snor och slem blandades i degen, Åke var missnöjd och jag åt så mycket deg att halsbrännan smällde till direkt. Jag blev så arg och besviken att jag helt sonika plockade bort degen och stängde av musiken, så här skulle det ju inte kännas att fira en harmonisk andra advent ju! Inga andra barn verkade ogilla att sitta stilla med pepparkaksbak, varför kunde inte vårt barn sköta sig då? "Så här skapar man ju inga traditioner!!", utbrast jag. Ganska snart (eftersom jag är nästan overkligt kortsint, heter det ens så?), insåg jag ju så klart att jag lät min frustration över uteblivna, lyckliga julbilder gå ut över min stackars familj och riktade genast ilskan mot mig själv för att jag är så sjukt lättpåverkad. Dessutom blev jag ännu mer irriterad över dessa jäkla sociala medier som kräks ut lyckliga familjen-bilder överallt och som får mig att tro att vi har misslyckats totalt som föräldrar. Leif å andra sidan, kände ingen direkt besvikelse över att pepparkaksbaket blev som det blev, han hade nämligen inte alls känt av någon sorts hets över julen och dess förväntningar. Jag ska erkänna att jag inte heller gjort det, vi skickar inte ens ut julkort, men ALLT jag ser på sociala medier är kvinnor som gör ALLT inför jul. Förutom den specialdesignade julkalendern till barnen, ska vi kvinnor även, om vi är perfekta partners/flickvänner/fruar, göra en ölkalender till våra män! Ja, för de ska självklart få en öl varje dag i 24 dagar och om vi kirrar en sån är vi ALLA mäns drömkvinnor. Ärligt talat, jag orkar inte ens tänka tanken på att BÄRA 24 ölflaskor?! NÄR blev det så här? Hur ska vi orka? Ska vi ha dåligt samvete över att våra barn inte får gåvor varje dag, eller kanske "bara" får en chokladkalender med något vitnad lys melk i? Jag känner spontant att jultraditionerna kommer att komma, oavsett hur. Det kan handla om att Leif halkar utanför ytterdörren varje år (HAN GÖR DET), att jag hinner vara en grinsch några gånger per år eller att Åke matar Ralf med pepparkaksdag. Utan att vi vet om det skapar vi små, egna traditioner och de kostar absolut ingenting. Hur känner ni inför jul och sociala medier?
