Vi börjar inlägget med en bild som verkligen är talande för hur jag känner och mår just nu. Jag ber om ursäkt till er alla som vill läsa gravidblogg där en person bara beskriver hur fint och vackert allt är, samt fotar små gulliga minikläder uppifrån tillsammans med ultraljudsbilder, för det GÅR INTEEEE. Jag tycker inte att något just nu känns lätt och härligt, förutom att jag så klaaart är glad över att den lilla i min livmoder verkar må bra! Denna vecka har jag verkligen känt mig SÅ gravid, eller jag kanske ska säga SÅ sjuk. Jag tycker absolut att graviditet är underbart på så många sätt, mest coolheten i vad kvinnokroppen är kapabel till men jag kan på inga sätt förstå att vi samtidigt förväntas fungera som vanliga människor när kroppen drabbas av en massa motgångar hela tiden. Först och främst, i tisdags trodde jag på riktigt att jag nästan skulle dö/föda/svimma/behöva magpumpas med tanke på hur FÖRBANNAT ont jag hade i magen. Jag kunde bara andas lugnt när jag låg ned men eftersom jag ju faktiskt har ett jobb att sköta var det inte helt möjligt. Min underbara chef lät mig vila så mycket som det gick och det är jag oerhört tacksam för men när jag kom hem var jag så trött och rädd. Det KAN ju inte vara normalt att ha så himla ont? JoooOOOHOOO! Det är heeeeeeeeeeeelt normalt att vi kvinnor drabbas av alla möjliga smärtsamma åkommor när vi är gravida och bara något vi ska leva med. Vi får helt enkelt testa några andra metoder, äta något annat laxerande och undvika annat som kanske stoppar upp. Googla, googla och googla, samt ha dåligt samvete över att vi tydligen inte sköter oss korrekt, eftersom kroppen skriker och andra kvinnors kroppar skriker ju inte, eftersom de kan träna och göra ALLLLLT som de alltid kunnat, ända fram till förlossningen. Hur som helst, i tisdags hade jag så ont i magen alltså och då hade det ändå gått TVÅ veckor sedan jag åt järntillskott och jag blev ärligt talat helt uppgiven och tänkte att detta fan aldrig kommer att bli bra. Jag är livrädd att mina tarmar aldrig någonsin kommer att återhämta sig helt, inte ens efter graviditet och förlossning. Jag har fortsatt med mina äckliga påsar som jag löser upp i vatten och som i sin tur ska lösa upp magen men har inte märkt någon stor förändring alls, förutom att jag blivit fattigare eftersom de kostar en mindre förmögenhet. Magen mådde bättre resten av veckan i alla fall och i fredags hade vi jobbfest! Vi började med att bowla och jag deppade ihop totalt inombords när jag efter ungefär två kast(?) insåg att jag inte var mig själv där heller. Kroppen gjorde ont, jag orkade inte hålla i klotet ordentligt och efter nästan två serier fick jag helt enkelt ge upp eftersom jag började få liiiite ont i magen. Efter det åt vi god mat och jag hade ändå superkul tillsammans med roliga människor. Så kul att jag orkade stanna till ELVA!!! HERREGUD! Sen vet jag inte om den goda maten var dålig egentligen eller om alla påsar jag tvingat i mig till slut gav resultat men igår befann jag mig på toaletten ungefär lika mycket som en magsjuk människa. SÅ urlakad människa alltså, helt törstig och uttorkad, läpparna är fnasiga och till och med armbågarna är torra. Återigen blev jag SÅ jävla less och ledsen på min kropp. VAD VILL DEN NU?! Ska den vara helt åt andra håller helt plötsligt? Vågar jag äta järntillskott igen? Har jag något järnvärde kvar? Fördömer det faktum att det är hela 16 dagar kvar till nästa besök hos barnmorskan och känner mig helt hjälplös. Kan inte låta bli att tänka att jag kommer att föda för tidigt, sist min mage betedde sig så här var precis innan förlossningen med Åke. INGEN kan ju säga något åt mig, ingen vet och allt är normalt. Det är SÅ många faktorer när det kommer till graviditet som gör att man är SÅ ensam och utelämnad. Jag har dessutom börjat känna något som jag tror kan vara förvärkar. Det ilar till längst ned i magen och den blir stenhård och det har hänt många gånger under helgen. Det beror säkert delvis på att min mage varit oredig men det oroar mig ändå. Jag VILL INTE FÖDA NU! Ni som har erfarenhet av förvärkar, berätta allt ni vet! Som pricken över allt så har Åke avancerat i sitt lilla liv. Från att vara överallt är han nu ÖVERALLT SAMTIDIGT. Han har dessutom blivit rätt trotsig och utmanande. Han öppnar alla skåp, drar ut alla lådor, rycker i alla dörrar, nyper Ralf och flyttar möbler, flera gånger i minuten! Både Leif och jag springer runt som trötta zombies och fattar inte hur hans energinivå kan vara så sanslöst HÖG?! Han är också dunderförkyld (har inte sovit en hel natt på en vecka pga hosta) men samtidigt sjukt pigg. Med allt det sagt och gnällt, det ÄR ju så himla mysigt också med en konstant varm tvååring som faktiskt blivit mycket kramigare. Han kan komma fram och krama eller pussa en någon sekund, för att sedan springa vidare. Såna små stunder kan man leva länge på. Han är också så himla rolig och vi skrattar mycket ihop. När det kommer till graviditeten så känns det faktiskt ändå bra under allt det dåliga. Jag känner att jag börjar få mer kontakt med Undis och känner av hen i större utsträckning nu. Rörelserna börjar bli större och kraftigare, särskilt de som riktas mot urinblåsan... :) Tiden springer verkligen iväg, samtidigt som jag önskar att jag var i vecka 36 NU, så att jag kunde sluta oroa mig för att föda för tidigt. Samtidigt känner jag att det är SÅ mycket jag vill hinna innan det är dags att föda, vi har liksom ingenting hemma?! Ingen vagn, inget skötbord eller något i den stilen. Plus att jag gärna vill prata med någon ordentligt om den stundande förlossningen, som jag på riktigt är väldigt orolig för. Jag har sett att några av er frågat mig om hur jag känner inför förlossningen och jag ska skriva mer om mina tankar där när lite mer tid finnes. Åkes ankomst till världen traumatiserade mig faktiskt en gnutta och jag vill prata igenom den ordentligt med någon snäll person som kan förstå och lugna mig. Är det en barnmorska eller kurator man bör snickesnacka med? HUR SOM HELST, jag ÄR innerst inne ändå väldigt lycklig men kände att jag behövde gnälla av mig. Förlåt för det men så känns det precis just nu. OBS förlåt också för extremt lång text, that's only who I am. #långrandig Hur mår ni andra som är gravida eller ickegravida? Snälla berätta, jag vill befinna mig i ert sällskap nu, jag BEHÖVER DET!
