Angående rubriken, det finns SÅ många saker som är jobbiga med att bli förälder! Den ständiga oron, stundtals trötthet och avsaknad av förmåga att läsa tankar bland annat. Nu känner jag att jag måste skriva att de o-jobbiga sakerna SÅ KLART överväger och fastän det stundtals är tungt, så finns det liksom inget annat nu. Jag kan för mitt liv inte förstå att jag en gång inte haft Åke. Vad gjorde jag då?! På sista tiden har jag känt mig lite irriterad de dagar jag varit hemma med Åke. Absolut inte på Åke personligen men jag har inte heller kunnat sätta fingret på varför. Igår kom jag på det. Jag har känt mig hämmad av att ha barn. JA, så är det. Det känns nervöst att skriva det men jag vet att alla säkerligen kan känna igen sig också. Det är inget jag känner dagligen men det blev en sån stor förändring i våra liv när Åke ramlade in, att det har tagit nästan ett år att sluta känna sig hämmad. Leif och jag hade varit tillsammans åtta år när Åke föddes och självklart blivit ganska (väldigt) bekväma med att vara bara vi. Vi kunde sova en stund mitt på dagen, måla om ett rum på impuls och åka på bio när som helst. Nu när jag spenderar en dag tillsammans med en fartig ettårig kan jag liksom inte göra NÅGOT. Fast jo, det kan jag ju! Det är bara det att min hjärna låst sig och tror att det inte finns något mellanting; antingen har du ett 100% lattjolajbansliv eller så sitter du och leker med barn konstant. Igår tog jag mig i kragen och bestämde mig för att dagen skulle spenderas MED Åke, inte FÖR Åke. Jag skulle försöka få saker gjorda, samtidigt som Åke fick saker gjorda. Det har blivit så att jag i min negativa tankespiral helt uteslutit vissa saker eftersom det känns totalt omöjligt eftersom jag är 100% låst med Åke. Så knäppt?! Vi ska ju leva ihop resten av livet (nåja, han ska väl kanske flytta hemifrån nån gång men det pratar vi inte om nu) och det är hög tid att vi inte låter det faktum att vi är tre personer begränsa oss, när det i stället borde öppna upp för en massa andra möjligheter! Det gäller helt enkelt bara att träna hjärnan från att saker inte går, till att det faktiskt finns lösningar på allt. Jag KAN ta en dusch snabbt, jag KAN baka en liten kaka samtidigt som Åke kryper omkring, jag KAN dammsuga, jag KAN hänga tvätt, jag KAN sminka mig osv osv osv. Nu låter det här kanske knäppt för alla er som läser men jag blev nog lite chockad över chocken Åke kom farande med. Visst, jag hade förstått att det skulle bli en omställning men jag trodde ändå att livet skulle puttra på som vanligt. Vart vill jag egentligen komma med det här förvirrade inlägget? JO, att få barn är livsomvälvande, chockerande och helt GALET. Livet stannar till en stund så klart men jag måste låta det fortsätta och ge Åke en naturlig plats i det. Han ska leva med oss, vi ska inte leva enbart för honom. Förstår ni hur jag menar? Jag vill att han ska kännas självklar, som någon som alltid bara hänger med och inte som ett hinder. Självklart är det ett evigt pusslande, barn äter verkligen HELA tiden och måste verkligen sova sina timmar för att fungera men däremellan är de faktiskt bara människor de också. Jag ska försöka sluta se alla problem och jobba delmål och utmana min föräldraroll, för både min och Åkes skull. OBS! Nu låter det kanske som att jag avskyr att hänga med Åke och det är totala motsatsen! Jag analyserar bara i vanlig ordning mina feelingz och delar med mig om det jag kommit fram till. Jag älskar att spendera så mycket tid som möjligt med den lilla människan men jag har bara helt glömt bort att jag faktiskt kan göra saker samtidigt som jag spenderar tid med honom. TILLÄGG: Tack till er som kommenterat, det betyder så mycket att få känna sig mindre ensam i sina känslor. Ni är underbara!
