Nu har jag varit mamma i drygt ett år. Det låter så oerhört mycket och det ÄR det ju också! Samtidigt är det sanslöst kort tid med tanke på hur mycket som ändå hänt under den yttepyttestund som gått sedan Åke kom till oss. Jag vill ofta verka som en rätt cool och trygg person och som ni vet är jag inte ett stort fan av att kropps- eller utseendehetsa. Tyvärr måste jag ändå erkänna att jag inte på något vis har sköldar starka nog att värja mig mot internet och alla perfekta liv som jag aldrig kommer att komma i närheten av. När Åkes ettårsdag närmade sig kom jag på mig en dag att tänka: "HERREGUD, har min kropp haft ett HELT år på sig att återhämta sig och ser inte bättre ut?!?". Jag fick alltså en sån J Ä V L A panik över att jag inte stämmer in på vad ungefär 99% av varje fluff-konto skriver. Sedan tänkte jag, jag KAN ju inte vara ensam om den här stressiga känslan? Varför ska vi ständigt måla upp perfekta liv och ALLTID skyffla kvinnokroppens diverse krämpor efter graviditet och förlossning under en tjock ryamatta och sen vandra vidare utan en foglossning i sikte? NÄ, jag tänkte nu berätta hur min fluffiga vardag ser ut, ett år in i föräldraskapet och samtidigt lova mig själv att ALDRIG MER känna att jag inte duger. Så, jag tänkte att vi kör upplägget: "vad jag läst på internet" vs. "hur det är för mig" och några punkter som jag oroat mig mest för. Förhoppningsvis känner någon igen sig i något och får mig att inse att jag inte är ensam. Bilder har jag fått låna av bästa hejhejvardag som har sexvecka på bloggen nu (LÄS!)! Läst på internet: "Kroppen är så fantastisk! Två veckor efter förlossningen och magen har dragit ihop sig helt!" Min mage har inte dragit ihop sig helt och jag vet ärligt talat inte om den kommer att göra det. Den har fortfarande en liten muskeldelning och jag har verkligen inte kontakt med alla muskler. Det är svårt att sätta sig upp utan att ta hjälp av en hand och när jag yogar och kör typ plankan eller så, hänger den ner som en egen liten kroppsdel. När jag ligger ner i sängen på rygg kan den se rätt platt ut men känner jag på den är den heeeelt mjuk och liksom rinnig. Och JA, jag har kört mammamage och jag hade bra muskler innan men allas magar blir inte platta och hårda, kanske någonsin. När jag har pms eller ägglossning (alltså ungefär 57% av månaden) ser jag ut att vara gravid i v. 13-22 och det är faktiskt helt okej. Efter att ha levt hela mitt vuxna liv och alltid dragit in magen har jag helt enkelt insett, ALLA har en mage. De ser bara olika ut och det är inte där vårt psykiska mående sitter. P.S. Sen håller jag med; kroppen är fantastisk som skapar och föder barn! Läst på internet: "Alltså jag resonerar som så, det tog nio månader att vara gravid, då får det ta nio månader att komma tillbaka." Till att börja med, ni vet sedan tidigare vad jag tycker om att komma tillbaka. Hur mycket du än bantar/tränar/stressar, kommer din kropp aldrig mer att vara en kropp som INTE varit gravid och fött ut ett barn på ett eller annat sätt. Dina höfter KAN bli bredare eller smalare, dina bröst större/mindre/längre, magen kanske kommer ha en extra ring till och från för evigt och hela kroppen har liksom gått igenom en enorm förvandling. Lägg också på att förutom dessa nio månader, ammar du kanske, sover dåligt, äter dåligt och dricker dåligt. Är du en vanlig människa är det nästan omöjligt att efter nio månader stå där som en klon av den du var före graviditeten. Självklart är det helt möjligt och händer men det är så ledsamt att vi sätter upp det som mål, för när det väl gått nio månader kanske du bara blir besviken och tappar självkänslan. Det finns ingen matematik i världen som kan räkna ut hur din kropp kommer se ut eller må efter du fått barn, det är bara att hålla i sig och åka med, till slut får du se resultatet ändå! Läst på internet: "Direkt hen föddes upphörde ALLA krämpor!" Hahahaha! ALLTSÅ, jag önskar SÅ att jag var en sån som skrev det där. Inga krämpor försvann direkt snabbt och vissa dras jag med än. Halsbränna i tid och otid, fogarna var onda drygt ett halvår efteråt och magen och dess innehåll tog SÅ lång tid att få ordning på. Efter sju månader av järntabletter var den rätt...hård och orsakade rätt smärtsamma toabesök ibland och det hängde kvar ett bra tag. Sedan tillkom ju också krämporna efter förlossningen, jag upplever även där att många säger sig inte ha så ont alls och att de bara blöder en vecka. Okej, det kanske inte gör direkt ONT superlänge efteråt men det KÄNNS rätt länge att det kommit ut något rätt stort. Ömt, annorlunda och skrämmande. Det tog låååång tid innan jag ens vågade känna ordentligt och insåg att allt faktiskt satt kvar på sina platser, puh! Läst på internet: "Självklart får sexlivet pausa lite när man är nyförlöst men det är superviktigt att komma igång ordentligt snabbt! Utan ett aktivt sexliv fungerar inga förhållanden!" Här är vi alla SÅ olika men herreguuuuud vilken stress jag haft när folk pratar om hur mycket sex dom har så tätt efter förlossningen! Det inte bara det här med att man är öm och svettig, man har ju också ett barn som får all ens uppmärksamhet och som också uppfyller kvoten för kroppskontakt per dag. Ni ska veta hur många gånger jag tittat på Leif och tänkt: "Jag älskar honom SÅ mycket men vi kommer inte att kunna vara ihop så länge till om vi inte har sex VÄLDIGT ofta." Nu har vi klokt nog pratat om detta innan Åke kom, att vi accepterat att vi inte behöver vara så aktiva när vi har en bebis och att det är okej och då har pressen inte känts lika stor. Men självklart smyger sig tvivlen in ändå, är vi bara två kompisar som bor ihop?!?! Svar: NEJ. Vi är ett par som älskar varandra och som inte tvingar fram saker för att det SKA vara så. Det ska kännas rätt för båda helt enkelt. Läst på internet: "Direkt barnet lades på mitt bröst slog kärleken till." Jag hade så ångest under en så lång tid eftersom det verkar som att alla direkt älskar livet ur det lilla livet. Jag ville bara sova och att folk skulle sluta peta i mina nedre regioner. Det gick så långt att jag tänkte att jag kanske hade en förlossningsdepression men insåg till slut att jag helt enkelt inte kände den där överväldigande kärleken på en sekund. Den smög sig på, varje minut under varje dag kom ännu mer kärlek och till slut vågade jag ta emot den. Det var bara så snopet när jag var så beredd på den himlastormande känslan som alla pratat om. Jag önskar att jag då hade fått vetat det jag vet nu, att den känslan smäller till en över ansiktet och fyller ens hjärta flera gånger per dag numera. Kan sitta och le som ett fån och försöka förstå att JAG gjort honom?! Underbara, älskade människa.
