Jag fortsätter lite i samma bana som morgonens blogginlägg här (tack till er som skrivit snällt och peppigt där). Idag monterade vi (Leif) cykelsitsen, placerade ner vår bebis och tog på honom hans sprillans nya hjälm. Vi har ännu inte hunnit köpa några till oss men det kommer! Åke ÄLSKADE det! Han tjöt av lycka och satt och dansade i sin nya stol, vilket så klart var underbart att se! Ska berätta mer om stol och hjälm när jag testat dem lite och fått lite bättre fotomöjlighet (SÅ GRÅTT VÄDER IDAG?!). När premiärturen runt kvarteret var klar bestämde jag mig för att ta cykeln till affären, utan Åke i sitsen. Jag trampade iväg och insåg väldigt snart att jag äntligen var där. Jag var en person med en barnsadel på sin cykel, en sån man sett swisha förbi med stressad min på väg till nästa anhalt för dagen. Under vår tid som ofrivilligt barnlösa, vilket ju inte var särskilt länge men kändes som en evighet, kände jag mig nästan alltid utanför. Det var som att jag stod preciiiiiis utanför dörren till föräldragänget men inte riktigt hade rätt nyckel för att låsa upp den. Varje gång folk klagade på sömnlöshet, bakning till fotbollslag eller vabruari kunde jag aldrig helt känna mig värd att delta i samtalet eller komma med egna erfarenheter eftersom jag ju inte var med i gänget. De människorna kunde nog inte i sin vildaste fantasi förstå HUR avundsjuk jag var på dem. Jag avundades deras påsar under ögonen som de berättade berodde på några kämpiga nätter. Jag avundades deras ständiga späckade scheman eller efterlängtade barnfria kvällar. Jag avundades deras stress över att hinna köpa nya vinterskor innan snön kom och hur de, fast de verkade så trötta och ibland less, ändå alltid hade en bild av sina barn som bakgrund på sina mobiler. Jag avundades deras självklarhet, att de liksom bara utgick från att de hade barn. Aldrig tror jag att de anade att jag gärna skulle ha bytt med dem. Det är så jäkla lätt att uppfyllas av sin inre autopilot när man har barn. Hjärnan är ständigt full av milslånga att-göra-listor och det enda man i princip tänker på är att sova. Mitt i allt det är det lätt att glömma att man faktiskt har den enorma turen som det ju faktiskt är att ha barn. Att någon eller några utgör ens familj. Att man själv, som ju nyss var ett barn, nu helt sjukt nog skapat en egen familj. Idag när jag cyklade till affären insåg jag det. Jag är en förälder nu, en sån med cykelsits på sin cykel. En sån som med blå ringar under ögonen och stirrig blick snabbt cyklar till Konsum för att fylla på kaffefilter, mjukt bröd och lite godis för att klara av att vara vaken hela kvällen. När jag sedan nattade Åke och han somnade på min arm med en liten näve i mitt hår låg jag kvar en extra stund. Drog in hans doft djupt, kramade honom lite till och lade sedan över honom i sin säng. Vi har längtat så mycket efter Åke men vi har längtat lika mycket efter att vara föräldrar. Det är verkligen ingenting att ta för givet.
