Den här bilden är exakt ett år gammal och värmer upp hela mitt inre fortfarande. Dessa två personer alltså, vilket band som finns mellan dem och vad jag är makalöst glad över att de ingår i min alldeles egna familj. MEN, det här med föräldrakänslor hörrni, så jäkla svårt! Nu när jag börjat jobba hemifrån och är borta ungefär 11 timmar per dag, känns det faktiskt som att jag sviker Leif och Åke. Som att de måste kämpa med allt som jag tidigare funnits där för att fixa och framför allt - Åke kommer sluta ÄLSKA MIG! Samtidigt njöt jag SÅ mycket på jobbet igår, så pass mycket att när jag ringde hem till Leif på hemvägen insåg att jag inte hade tänkt på Åke typ en enda gång på hela dagen. Hörde hans söta jäkla röst i bakgrunden och bara: "Ja just ja, jag har ju ett barn också!" Då fick jag så klart dåligt samvete. Det är också så mycket jag vill vara med om och det känns alltid som att det bara finns en enda chans att få uppleva alla saker, fastän jag VET att det kommer fler chanser. Idag börjar marknaden här i Burträsk och jag kommer att missa hela. Missa alla underbara "heeeeej" som kommer att komma från Åke i vagnen och alla smaskiga varma munkar. Jag måste bara se till att påminna mig om att Åke liksom är VÅR nu. Jag tror inte riktigt att jag har fattat det än, det känns alltid som att jag tänker att vi bara fått låna denna underbara person. I veckan ska vi hinna göra massa roliga saker, fastän jag jobbar. Vi ska bada i vår nya pool, strunt i att det ska regna flera dagar. Vi ska ÄNTLIGEN få skjutsa Åke på cykel och se vinden blåsa i hans lockar. SÅ peppad! Bilder från detta utlovas självklart!
