Åke har aldrig varit ett svårsövt barn. Visst, någon kanske skulle tycka det men vi kan räkna på två händer de gånger det tagit över en timme att få honom att sova och då anser jag att vi har det rätt lätt på den fronten. Tänker ofta på något som roliga @attvaljavrede skrev på Instagram, till en helsvart bild: "Nu säger jag det bara: personer som har lättsövda barn har inte barn. Hej då." Jag klagar alltså inte på att Åke är svår att natta på kvällarna, vilket jag är SÅ tacksam för. Självklart kan det ändras drastiskt typ imorgon men jag njuter så länge det varar. Nattningar har ändå, trots ganska kort tid, en speciell egenskap. Under de 15-30 minuterna det tar hinner så mycket hända i min hjärna. Låt mig utveckla: Låt oss säga att jag, som idag, kommer hem vid fem efter att ha jobbat. Som vanligt är Åke redan då rätt trött, vilket tar sig uttryck i att han är en aning grinig. Att det dessutom är sjutusen grader varmt gör ju inget humör mindre grinigt. I vanlig ordning känner jag mig helt kall i kläderna eftersom jag varit borta hela dagen och flera, flera veckor dessförinnan och känner mig som den förälder som inte "har koll". Min stubin är kort och jag tänker gång på gång att den här åldern som Åke är i just nu måste vara den jobbigaste hittills. Hjärtat är ständigt i halsgropen eftersom han ständigt är i fara pga sin sanslösa fart och totala avsaknad av konsekvenstänk. Att han dessutom har en rätt stark vilja och verkar vara hemskt duktig på att stänga av sina småöron gör att jag inom några minuter känner att jag kanske inte är en person som ska ha barn helt enkelt. Jag kanske bara ska vara på jobbet och inte ens komma hem eftersom Åke inte verkar så lycklig över att se mig. Han blir snabbt tröttare och vi bestämmer oss för att det är dags för honom att sova. Med självförtroendet på ganska låg nivå tar jag mig ändå an uppgiften, eftersom jag inte gjort det på några dagar och känner mig som en dålig mamma/partner in life. Jag stoppar vällingflaskan i hans mun och tittar på honom när han ivrigt suger i sig innehållet. Hans lugg har klibbat fast i pannan och jag stryker den försiktigt åt sidan, rädd för att störa honom och osäker på om han gillar det eftersom jag just då känner att vi knappt känner varandra. När flaskan är slut och han gråtit klart över det lägger jag försiktigt över honom i hans säng. När jag håller honom i min famn känner jag hur han slappnar av, hur han där och då känner sig trygg. Hur han känner att han är i sin mammas famn, där han kan släppa taget och somna. Jag känner hans lilla hand virvla runt i mitt nackhår och med en härlig känsla av lugn och kärlek lägger jag ömt ned honom i sin spjälsäng. Jag sätter mig vid kanten och låter mitt hår hänga där över kanten, så att han kan nå det och stryka det fram och tillbaka över sitt ansikte. Jag vet nämligen att det är precis det han vill ha just då, eftersom jag känner honom. Jag känner mitt barn utan och innan. Sakta slappnar vi båda av mer och mer och i takt med att hans andning blir lugnare, växer känslan av att jag är oövervinnlig. Där ligger mitt kött och blod, en person som jag skapat och som lägger hela sitt liv i mina händer. Där ligger en person som till 10000% litar på mig och förutsätter att jag älskar honom oavsett vilken jobbig ålder han än må vara i. Och på den stund det tar för Åke att somna har så alla mina orosmoln och tvivel blåst förbi och det enda jag är uppfylld av är den enorma kärleken jag känner till den fantastiska person som tryggt ligger i sin säng. Mitt barn. Det är en så mäktig känsla, kärleken. Den kan döljas i fulare och jobbigare känslor men när den är nog stark kommer den alltid att kika fram till slut ändå.
