Jag måste nu fråga er arbetande föräldrar om ni känner som mig. Har ni också SÅ DÅLIGT SAMVETE?! Nu har jag bara jobbat drygt tre dagar men det känns som att Åke snart kommer att glömma mig! Ramlar in i hallen vid femtiden då Åke redan hunnit äta middag och påbörjat sin resa mot smågnälligt kvällshumör och då är jag själv trött och hungrig och innan jag ätit och tagit av mig bh'n är klockan närmare sex och sen ska han sova(oj så lång mening, jag är lite ivrig märker jag)?! Hur ska jag göra för att inte känna mig som världens sämsta förälder? Jag hoppas och tror att det är något som blir extra tydligt när man precis börjat jobba och att det kanske blir lite mindre slående efter ett tag? Det ska ju nämligen vara så här resten av hans liv och det gör mig livrädd. Vi har verkligen levt i en bubbla, Åke och jag och nu är den liksom spräckt. Ska verkligen suga ut varje minut av helgerna känner jag! Det är så frustrerande, jag älskar verkligen mitt nya jobb och har så kul på dagarna, förutom det gnagande samvetet i bakhuvudet. Känner män (som än så länge är de som jobbar mest under barnens första år) så här också? Har inte hört många säga det i alla fall. Någon som känner igen sig? Eller är ni såna som hinner vara Sound-of-music-bra föräldrar de få timmarna efter jobb och innan barnet ska sova? I så fall säger jag bara: #avis. Det här är jag på jobbet i alla fall. Skickade en bild till en kollega som sitter i södra Sverige som jobbar med bilder och sånt och bad honom redigera bort några år. Fick tillbaka denna, jag på en strand med en grönsak tatuerad på bröstkorgen. Det duger!
