Nu har Åke och jag varit lediga tillsammans i två dagar och jag måste säga: WOW! Som småbarnsförälder säger man väl det här mest hela tiden, men det BLIR bara roligare ju! Jag känner mig inte riktigt som den ultimata spädbarnsföräldern pga extrem oro och stor dos rastlöshet och nu när Åke börjar hänga med på ett helt annat sätt känner jag mig äntligen ibland rätt BRA! Visst, jag kan sakna tiden när Åke var pytteliten och JA, jag ska erkänna att jag kanske inte njöt till fullo och kan ångra det nu. Det var ju så himla mysigt att bara kunna placera honom på en filt och typ gå på toa, se massa tv-serier och slippa tänka på mat och jag är superglad över att jag ska få göra allt det igen och kanske kan uppskatta det liiiiiite mer. Den senaste tiden märker jag verkligen hur hans person bara VÄXER och att han verkligen förstår vad jag säger. Jag kan fråga honom om han vill ha en banan och han kommer springande, glad i hågen. Jag kan säga "APAPAPAPAP" (vår version av NEJ FÖR FAN!) och Åke skakar då instinktivt på sitt lilla huvud, som för att visa att nej, det där bör jag inte göra, följt av ett mindre raseriutbrott. Han tar min hand ibland när han vill att jag ska vara med honom och han klättrar ibland upp i mitt knä för att mysa med mitt hår en stund mitt i all superhöga fart. Åke har också börjat visa prov på en extremt bra humor (otippat? eh nej), och gör saker bara för att vi ska skratta, plus att han skrattar superhjärtligt åt mina tappra försök till att vara festlig. Han kan också gråta mycket mer än han gjort innan, med tårar och allt och jag tycker att det också är fint, att han är bra på att visa känslor. Han har ett brett register och växlar snabbt från arg till glad (ett arv från mig/mvh kan ej vara sur längre än tre minuter). Men oftast är han på ett underbart humör och jag förundras varje dag över hur han kan vara så pass lycklig och hoppas innerligt att Leif och jag kan lyckas ge honom en fortsatt lycklig uppväxt. Vi kan nu sitta långa stunder i soffan och fika, mysa eller se på tv och jag känner verkligen i de stunderna att jag blommar ut. Åke är en av de få personerna i mitt liv som jag är 100000% mig själv med, som accepterar och älskar mig för den jag är. Det är så förbannat fint att få vara den personen i någons liv och jag har så svårt att förstå det, att jag FÅR vara älskad av någon så ren och god som Åke. Jag kan krama och pussa honom så mycket men jag kommer aldrig någonsin kunna uttrycka hur otroligt mycket jag älskar honom. Jag hoppas att jag kan förmedla det till honom under hans liv, att han alltid har mig. Att han har gjort underverk med mig. Det kanske låter knasigt men först nu, efter nästan två år, kan jag helt instämma i andra föräldrars lovord, att få barn verkligen är ett under. Självklart har jag varit lycklig och extremt förälskad men det är som jag behövde mogna in i rollen som mamma ganska rejält. Fastän vi väntade länge innan vi började försöka bli föräldrar var jag ändå verkligen inte redo när han kom. Det var så många små pusselbitar som behövde falla på plats och länge kände jag mig bara så onaturlig jämfört med alla andra. Nu ÄR jag äntligen där, jag ÄR en mamma, en person som kan ta hand om sitt barn och som faktiskt är rätt jävla bra på det.
