Det känns som att det blivit en härlig grej det här, jag byter vecka på lördagar och skriver om det här på söndagar! Då hinner jag smälta en dag och även vila lite eftersom bloggen inte uppdateras på samma vis under helgerna. Folk läser i allmänhet mycket mindre bloggar under helger, därför tänker jag att vi alla behöver lite ledigt från varandra. Hur som helst, nu är jag i vecka 18! Det känns svindlande på många sätt men också fortsatt långsamt på många vis. Den här veckan har kantats av förkylning och jag har mest fokuserat på att Åke ska bli frisk och inte direkt hunnit tänka på att jag ens är gravid. Eller jo, jag tänker ju på det konstant så klart. Jag har insett att jag måste lugna mig med att tänka att den där i magen ska röra sig och ge mig livstecken stup i kvarten, jag minns att jag inte kände Åke direkt frekvent förrän en bit in i vecka 20+. Det är bara så svårt att inte jämföra sig med andra som verkar känna sparkar och så i vecka 9. Leif och jag har pratat en hel del idag om vår oro, som vi hanterar genom att inte prata med den andre om den, vilket i slutändan leder till att jag tror att Leif inte bryr sig och Leif känner att han inte vill stressa mig mer genom att prata om hur han känner. Kan vi här och nu bara slå fast att INGENTING blir bättre av att inte prata med den man lever med? BRA! Det känns oerhört skönt att ha rensat luften, särskilt när vi ju egentligen är de två enda som kan förstå precis hur vi känner. Att prata om just vår typ av oro med någon som inte varit i samma sits är svårt och vi känner oss ofta rätt tjatiga. Att prata med en kurator, som vi också gjort en gång, är fint men löser inte heller något direkt. Det finns ju liksom ingen, kurator eller annan, som kan säga till oss att vi inte behöver oroa oss. Vi kan bara lära oss att leva med oron och det gör vi sakta men säkert tillsammans. Att jag gång på gång tar upp den här innebär inte att jag är ett nervvrak konstant, utan bara att jag vill dela med mig till er. För så fungerar jag, jag oroar mig, analyserar och SAMTIDIGT njuter jag av livet. DET GÅR FAKTISKT! Jag har känt av små buffar igen under de sista dagarna och det lugnar mig massor. Då kan jag ibland våga tänka på att det kanske ska komma ett till barn men då blir jag för stressad över allt vi ska hinna innan dess att jag försöker tänka på annat en stund. Just nu känns det faktiskt skönt att man är gravid i (förhoppningsvis) nio månader. Annars då, undrar ni? Nja, inte så mycket mer graviditetssymptom att snacka om. Fogarna krånglar och halsbrännan bränner men i övrigt gör spökveckorna sannerligen skäl för sitt namn må jag säga! Eller jo, hjärnan är ju helt slö?! Jag glömmer SÅ mycket, säger fel ord, tänker katastroftankar och är helt luddig. Hur mår ni andra? Leif fick den superlätta uppgiften att fota Åke och mig till en grej idag, de här är bilderna som kanske förmedlar mest äkthet men som inte direkt är så smickrande. Åke blev i alla fall overkligt söt och min nyklippta och perfekta frippa är perfekt! JO! Innan jag säger hejdå för idag har jag en fråga till er ju! Jag sa ju någon gång innan jag blev gravid att OM jag blir gravid igen ska jag försöka vara med i Gravid vecka för vecka - minns ni? Nu känner jag kanske inte för att vara med just i det formatet men däremot funderar jag på om det inte vore rättvist mot denna nya avkomma att få hela sin tid i magen filmad också? Plus SJUKT kul för oss att kolla tillbaka på sen! Därför undrar jag, skulle ni vilja/orka se oss på vår Youtube-kanal nu när vi är gravida? Jag ska så klart försöka tvinga in Leif på ett hörn med! Tryck på hjärtat eller skriv en kommentar så vi vet om intresse finns!
