Mina böner till alla gudar gav verkligen INGEN som helst effekt, för de senaste dagarna har varit vidriga. VIDRIGA. I fredags, över 48 timmar efter senaste gången, kräktes Gry IGEN. I samma lånade vagn, hemma hos svärmor och typ över Åke. BRA. De här 48 timmarna stämmer sannerligen inte när det kommer till kritan. Visst, barn ska vara HELT symptomfria 48 timmar innan de får gå på förskola än men dit har vi inte kommit än efter sex dagar. Hur som helst, här blev alltså både svärmor och Åke utsatta, plus Leif, som desperat försökte fånga det mesta i sina kupade händer och till viss del lyckades. Lördag morgon kräks Åke. Jag ska iväg och jobba och i all kräkstress rafsar jag åt mig en bh som inte är direkt skön. Den är köpt före barn och sitter åt lite (mycket) väl mycket runt bröstkorgen men tiden fanns helt enkelt inte till att leta annat. Jag kände väl att det inte var helt ultimat att åka på jobbet men Åke var så jäkla pigg och glad trots allt och Leif och jag sa till varandra att det var SÅ skönt att Åke nu var lite större och kommer kunna hantera magsjukan lite bättre. Dessutom hade ju Gry fått en så mild variant, så vi var liksom inställda på samma sak här. Hon har varit otroligt påverkad men inte behövt kräkas mer än två gånger, vilket känns bra med tanke på vätskebalans osv. Fick meddelanden under dagen om att Åke fortsatte att kräkas men var vid fortsatt gott mod. Ville äta lite, dricka lite och var busig. Jag och Leif kände oss trots allt rätt fräscha och jag köpte med mig sushi efter jobbet, som vi mumsade i oss när jag kom hem. Åke var vid det laget som ett spöke. Det hade gått så himla fort och eftersom allt startade på morgonen när magen ju var rätt tom, hade han inte så mycket kvar att få ut. Han var helt slapp, låg bara i soffan och stirrade med öppen mun. Allt vi gav honom i form av vätska kom upp direkt och han hade inte kissat på hela dagen. Då ringde jag 1177, som rådde oss att åka till akuten med honom. Svärmor, som ju redan var förpestad, kom hit och hängde med Gry och vi slängde oss i bilen med vår bleka lilla unge. Bilresan var SÅ jobbig. Leif mådde lite konstigt men vi tänkte att det mest troligt berodde på att han var trött, så Åke och han sov under bilresan. Jag satt och grät av oro och sjöng med i dålig musik på radion för att inte bli tokig. Väl framme fick vi komma in i ett isolerad rum på akuten. Åke var helt slö och ville bara sova och med tanke på den tid vi skulle komma att spendera där inne var det bra att han vilade. Sköterskor och läkare var inne och klämde, kände och undersökte honom och mellan några besök insåg Leif att han faktiskt inte mådde så bra. Tur att det fanns en toalett i vårt isolerade rum, för han hängde där inne rätt flitigt. Vad är oddsen för att han skulle bli sjuk på AKUTEN?!?! Barnläkaren kom in och sa att Åke var på gränsen till att behöva bli inlagd med dropp. De ville testa ge honom en Piggelin och se om han skulle kvickna till. Åke tuggade ivrigt i sig glassen och ganska snart kom även den upp och då beslutades det att han behövde hjälp. Han hade fortfarande inte kissat och gått ner över ett halvt kilo på en dag. Eftersom Leif också var sjuk fick han åka hem och jag, som är den mest rädda och osäkra personen i såna här situationer, skulle alltså läggas in med vår helt uttorkade lilla Åke. Kände mig sååå rädd och orolig, jag skulle alltså klara av alla jobbiga grejer, med nålar, blod och larm på natten. Jag är LIVRÄDD för magsjuka. Visst, det är väl inte många som gillar det men jag har märkt och hört att många ändå kan hantera det. Men jag är SÅ rädd. Jag är rädd att barnen ska bli helt livlösa, att alla utom jag ska bli sjuka och att jag ska stå där, helt livrädd och ha ansvar för allt. Detta hände alltså. Synen av vårt lilla barn som låg där, helt utslagen, i en alldeles för stor sjukhussäng som rullades genom sjukhuset, kommer jag aldrig att glömma. Vi har aldrig behövt spendera någon tid på sjukhus med våra barn och det här var en skräckupplevelse. Samtidigt var det så himla fint att komma in på barnavdelningen, där det stod två supergulliga sköterskor och väntade klockan 23.30. Vi fick komma in i ytterligare ett isolerat rum där Åke lyftes över i en mindre säng och droppet senare kopplades in. Jag fick en bricka med fil, mackor och juice eftersom jag inte ätit så mycket. Jag fick även låna en laddare eftersom jag ju inte alls var förberedd på att sova borta. Iklädd min extremt osköna bh, ett par osköna jeans och en tröja som inte andades särskilt bra, satt jag där helt ensam mitt i natten. Eftersom folk kom in och ut stup i kvarten ville jag inte klä av mig, SÄRSKILT eftersom jag också på morgonen hade lyckats rafsa åt mig mina enda stringliknande trosor och inte alls kände mig bekväm att avlägsna de osköna jeansen. Jag hade fått veta att om Åke rörde sig skulle slangen i hans arm vridas och ett larm gå, vilket det gjorde mååånga gånger under de fem timmar droppet var igång. Alltså sov jag ej många timmar men Åke vaknade inte riktigt förrän vid sex-tiden och sen kunde vi slumra till Nyhetsmorgon till och från. De ville att vi skulle vara kvar tills han hade kissat och visat lite tecken på att vara piggare och det tog lång tid innan jag märkte någon förbättring på honom. TILL SLUT kissade han och SOM han kissade! Han började också visa intresse för en Festis och fick i sig några små bitar pannkaka och vi skulle få skrivas ut! HURRA! Efter ett drygt dygn fick jag äntligen ta av mig min JÄVLA bh! Så tacksam för sjukvården vi har ändå och de människor som jobbar där. De som tar på sig plastskynken, tvättar händerna tills de blir uttorkade för att kunna hjälpa de små liv som ligger isolerade. SÅ tacksam för att blodproverna som togs på akuten inte visade något annat avvikande och att vi åkte in för att få hjälp i stället för att vara envisa hemma. I bilen hem kräktes Åke en gång till men har sen dess (peppar peppar) inte kräkts mer under hela dagen idag. Han har druckit massor, både saft och vätskeersättning, ätit liiiite och sovit mycket. Han har varit mer sig själv och det känns som att det kommer bli bättre nu. Leif fick spendera hela natten hemma på toan och har så klart också varit helt spak. Han är oftast den som klarat sig, han har varit en sån som kaxigt sagt att han ALDRIG FÅR MAGSJUKA. Tycker så synd om honom, han har så ont i magen och är så trött. Gry har varit spak tills idag. Hennes framtänder är fortfarande precis under huden och man ser små vita bitar som vill ut. Det är rött, svullet och hårt. TROR att detta bidrar till att hennes aptit inte varit så bra heller, så det är liksom dubbelt jobbigt för henne. Här sitter hon med en av sina bästa vänner, vattenkokaren. Leksaker för barn är överskattade. Jag har hittills klarat mig, vilket känns helt sjukt. Jag går omkring som en tickande bomb och känner att jag ju inte KAN klara mig?! Eller?! HUR länge bör jag vara orolig innan jag kan känna att jag kanske ändå klarar mig? Känns som att denna natt är avgörande, är SÅååÅåÅ nervös. Huset ser ut som kaos, det är SÅ mycket tvätt, disk, klet och en rätt ohärlig doft. Det som gör allt extra sorgligt är att jag tagit ledigt från jobbet idag och imorgon. Detta gjorde jag för länge sedan, då jag också bokade hotell i Umeå där jag skulle träffa Lojsan. Hon är här uppe för att föreläsa på ett bibliotek utanför Umeå och vi skulle hänga på hotell och stan. Jag skulle också hinna träffa två vänner som jag saknar så innerligt och jag skulle få sova en HEL natt. Får se det positivt, fick ju en natt borta ändå, tyvärr utan direkt skön säng och en hel natts sömn. Däremot lärde jag mig mycket om hur man hanterar sjukhussängar OCH mätte mig! Vi hade en sån där måttstock på väggen och jag fick till min glädje inse att jag är en halv centimeter längre än jag trodde, hela 168.5cm! Sitter nu och försöker känna efter om jag mår illa. Kanske är jag bara hungrig? Kanske beror det mesta på sömnbrist och oro? Kanske beror det på min helvetiska ägglossning som gör att hela min mage gör ont? Kanske är jag sjuk? Imorgon är det sjunde dagen av sjukdom, min dröm är att vi ska kunna ta oss ut och andas lite. Vi får helt enkelt seeee, världens vidrigaste cliffhanger är det ju. Förlåt för deppigt, äckligt och långt inlägg men jag kände att jag behövde skriva av mig lite. Nu ska vi fortsätta se The end of the f***ing world på Netflix! Vi började se den igår och den verkar SÅ bra! Någon som sett den?
