Jag är ju, som ni vet, en analyserande person. Jag vill att alla i min omgivning ska må bra innan jag själv kan må bra och det har ju på intet sätt blivit lättare sedan jag fick två små kids. Det är ju aldrig liksom tiptop med båda barnen samtidigt OCH resten av mina nära och kära. Nu när Åke sovit ovanligt dåligt i nästan två veckors tid har jag oroat mig. Funderat på hur man kan förändra för att förbättra. Vad vi ska sluta/börja med för att det ska bli lättare. Att Åke fortfarande har svårt med talet är ju också så klart något jag analyserar ungefär dygnet runt. Det är en sån oerhörd stress när barn som är yngre än honom pratar på likt små proffs. Samtidigt får jag (så klart) dåligt samvete över att jag ens analyserar det och säkert stressar honom eftersom han ju är en sån fantastisk person på alla plan. Jag borde ju liksom vara nöjd. Hans besök hos logopeden har nu blivit avbokat två gånger på grund av sjukdom och skjuts bara fram hela tiden och både Leif och jag vill ju så klart inget annat än att få verktyg och förståelse, så att vi kan hjälpa honom på bästa sätt. Nu är det inte förrän en bit in i februari nästa tid är bokad, så det puttrar liksom på inombords konstant. Jag VET att många barn varit sena med talet och att det helt magiskt bara löst sig med tiden och att det förmodligen kommer bli så även för oss men just NU känns det så oliiiiidligt att vänta eftersom jag bara vill få prata med Åke HELA TIDEN! För att snurra igång min hjärna ännu mer fick vi igår på Grys 10-månaderskontroll veta att hon inte gått upp så mycket i vikt och nu ligger lite under kurvan. INGEN FARA så klart, eftersom hon växt drygt två centimeter på längden och mår så sjukt bra. MEN ändå börjar jag tänka att vi helt enkelt gett henne för lite mat. Att ha ett barn som inte gillar att äta och ligger under kurvan känns ju logiskt men Gry ÄLSKAR att äta och skriker så fort vi andra stoppar saker i vår mun som hon inte får. När maten är slut gråter hon. Så då tänker jag så klart att hon varit hungrig hela sitt liv, stackarn. Det är helt enkelt en lite tung period för mig som förälder, tror till 10000% att det är förknippat med att jag jobbat heltid en månad och känner att jag inte träffar dem så mycket som jag är van vid och därför samlat på mig ännu mer dåligt samvete. Båda våra barn mår så himla bra, de är glada, friska och snälla (förutom när Gry försöker bitas och ibland lyckas, trots endast två tänder i underkäken). I natt sov dessutom båda HELA natten och det lyfte upp mig en aning ur analys-träsket. Mest troligt är Åke inne i en massiv utvecklingsfas PLUS att stackarn säkert ärvt lite av sin moders överfulla hjärna, för det verkar helt enkelt vara en del som händer där inne nu som gör att han sovit lite sämre. Nu till mina frågor till er som jag ställer för att jag gärna vill bli lite lugnad och inte känna mig lika ensam i mitt analys-träsk: Känner ni igen er i detta? Att ni ibland nästan letar fram saker att hänga upp er på kring era barn? Saker som ni inte ens skulle reagera på om någon annan förälder berättade om sina barn, eftersom det ju egentligen är rätt fjuttigt? Ni andra som har haft barn som pratat sent (vet att jag frågat förr), hur gamla var de när de "kom igång"? Har ni haft hjälp av en logoped? Slut på analyserandet för denna gång, tack till er som orkat läsa ända hit! Arkivbild på nybliven tvåbarnsmor, innan hälften av hennes hår ramlade av
