Nu börjar jag verkligen bli sanslöst ledsen över det faktum att Åke snart inte är ensambarn längre. Han har INGEN aning om att det är en bebis på gång, han har aldrig brytt sig om magen, pratar ju inte direkt så mycket och inget vi säger om det som komma skall verkar fastna hos honom. Självklart har han märkt att jag inte orkar vara lika närvarande och verkar fundera lite kring det men i övrigt lever han livet precis som vanligt. Att han tycks helt ovetande gör mig, som redan är konstant hormongråtig, så ledsen att jag knappt klarar av att se på honom. Jag tänker att det här kanske är sista veckan som han är vår lilla bebis, utan att han vet det. Han kommer aldrig minnas den här tiden när han har både Leifs och min uppmärksamhet HELA tiden men han kommer ju ganska snart ändå att märka att något kommer att förändras å det grövsta. Hur kommer han att ta det? Jag är så himla, himla orolig! Något annat jag också oroar mig för är hur framför allt jag men också hela vår lilla familj ska fungera med ännu ett barn. Det verkar ju enligt de allra flesta som har minst två mindre barn vara ett enda stort helsike. Nästan det enda jag får höra, se och läsa är hur otroligt jobbigt livet är när det kommer ytterligare ett barn och jag känner att en stor del av min panik inför förlossningen beror på just detta. De flesta säger att det är sååå spännande att vi ska få barn snart men nästan ALLTID ska det läggas till något i stil med: "ni har ju en tuff tid framför er nu". Känner konstant: vad FAN har vi gjort?! Hur har jag ens tänkt att jag ska klara det här? Jag som inte ens var supernöjd som mammaledig till ett barn, hur tänker jag ens att jag ska kunna överleva en dag med TVÅ (och en jobbig hund)?!?!?!?!??!?!!?? Jag VET att det kommer att bli jobbigt, på samma sätt som jag VET att förlossningen kommer att göra ont. Samtidigt är det ungefär det allra sista jag vill att folk ska säga till mig nu under upploppet när jag BARA behöver pepp och glada tillrop. Jag vill inte gå omkring och vara höggravid och supertrött och hela tiden få höra att jag bara kommer att bli ännu tröttare när barn nummer två kommit. Så snälla ni med två eller fler barn, kan ni inte berätta om det BRA som jag hoppas finns i era liv. Jag vill se fram emot det här, ha en härlig målbild, inte bara känna en skräck inför allt som komma skall.
