Nu är Åke två år och så himla mycket händer med honom hela, hela tiden. Han är verkligen en alldeles egen och komplex liten person som utmanar oss och förgyller livet på overkliga nivåer. Jag har på sistone känt att jag gärna inte vill skriva så mycket om hans personlighet och jag har försökt sätta ord på varför jag känner så men hittade ett blogginlägg hos Underbara Clara, som förklarade det så bra! Bland annat skriver hon: "Jag förstår inte riktigt besattheten av att skydda just sina barns ansikten. I alla fall inte om man ändå bjuder på en massa intima detaljer om barnets kroppsfunktioner, vredesutbrott, trots, uppträdanden. För mig är ansiktsbilder liksom inte det mest laddade. Det viktigaste är att avbilda och berätta med respekt och kärlek. Och inte berätta mycket mer än vad som är ganska allmängiltigt för de flesta jämnåriga barn. Jag tänker också att det här med att skydda sina barns integritet inte bara handlar om hur man beskriver dem – utan också sig själv. Hur gränslöst lämnar man ut sig själv och hur kan det påverka barnen? Det är en minst lika viktig fråga." Jag är ju väldigt öppen här på bloggen när det kommer till mina känslor om många saker. Däremot är jag extremt privat när det kommer mina känslor kopplade till människor i min närhet och även hur jag väljer att inte alls exponera vänner och familj om de inte är med på det så klart. Jag delar gärna bilder av Åke men känner att när det kommer till hans kärna, hans allra innersta, vill jag hålla det privat. Med det sagt, vill jag ändå berätta lite allmänt om hur hans dagar kan se ut som 2-åring. Han är väldigt tillfreds med att hänga hemma och gärna ensam. Det är inte ofta han behöver oss, utan många gånger hänger han inne i sitt rum och vi känner oss lite överflödiga. Han "läser" fortfarande väldigt mycket, ibland upp och ner, ibland inte. Både vanliga böcker men också såna som ger ifrån sig olika ljud är roliga. Han gillar musik, både att "skapa" och att lyssna. Men det han gillar mest är att rada upp saker. Det kan vara två eller tre prylar, som han en och en bär runt huset, ställer i rad och sedan studerar en stund, innan han bär dem vidare. Han har börjat älska Ralf på en ganska extrem nivå nu också, helst vill han gnida svansen mot sitt ansikte när han börjar vara trött. Tyvärr kan det ibland bli ett ben han försöker slita till sig, kanske också ett tunt och skört öra, och då blir det inte alls så härligt för Ralf. Han morrar eller skriker till ibland men blir tack och lov inte arg. Han dricker väldigt mycket, både vatten och mjölk och jag har så klart hunnit oroa mig både en och sjutton gånger för diabetes. Tror dock att det är som en av pedagogerna på hans förskola sa igår, att han dricker mer just nu för att kompensera att han äter lite mindre. Det har nämligen blivit en drastisk ändring i hans intresse för mat och här tänkte jag, som så många gånger förr, vända mig till er för tips och råd! Från att ha varit ett barn som äter i princip ALLT, är han nu superkräsen. Han vill inte ha pasta, potatis, ris, fisk, nästan inga grönsaker och i allmänhet vill han inte ens försöka äta sånt han inte känner igen. Det åker direkt i golvet. Det han äter är typ korv, blodpudding, pannkakor och mackor. Det är så klart skönt att han äter över huvud taget men det är så jobbigt när man innan varit så bortskämd med ett barn som bara gapat åt allt. Är det någon som känner igen sig? Kan det vända igen? Ska man truga i de små liven eller låta de äta sånt de gillar? Vill ju inte skapa någon jobbig relation till mat heller. Har ni tips på annan barnvänlig mat? Till sist vill jag säga att det är en ynnest att ha en 2-åring i huset. På många sätt har jag inte varit helt tillfreds som bebismamma och längtat till just den här tiden, när det börjar gå att prata liiite mer och när man känner varandra bättre. Däremot känner jag ändå att jag troooor att jag kommer vara en bättre bebismamma nu med lite mer erfarenhet i bagaget och med en vild Åke att jaga efter, jag tror att jag behöver vara lite mindre 100000%-igt fokuserad på bebisen och bara låta dagarna få bli lite som de blir. Helt klart blir det en utmaning men jag tror att det kommer bli sjukt häftigt!
