Det roligaste med att ha en tvååring, i alla fall vår tvååring, är att det inte behövs några lekland för att han ska ha livets stund. Så länge han inte vet vad ett lekland är och vill åka till ett, tänker jag inte att han behöver det. Just nu räcker det med att öppna dörren för att Åkes ögon ska glittra till lite extra. Men för oss som ska jaga runt efter honom kan det vara kul att byta omgivningar ibland och igår åkte vi därför på en liten utflykt! Vi hamnade i en by några mil utanför Burträsk som heter Ljusvattnet. Där gick jag skola från förskolan och upp till sexan och där spelade jag också fotboll tills jag var 17 (lite till och från på slutet). Det var också i den byn min pappa bodde med kvinnan han blev tillsammans med efter min mamma och där många av mina allra bästa vänner bodde. PLUS att det är byn där min bror och hans familj köpt en gård. Så det är en by med otroligt mycket minnen för mig. I Ljusvattnet finns ett ställe som kallas för skidstugan, det är helt enkelt en stuga vid ett elljusspår men för mig har den alltid förknippats med sommar, fotboll och fotbollsskola. Som så många andra små orter har det hänt en del sedan man var barn, och även skidstugan och allt omkring har fallit lite i glömska. Fotbollslagen finns inte mer och färgen har flagnat från skyltarna. Åke, som inte alls kände av någon sorts nostalgi, kutade dock raskt iväg. Han har haft två dagar där vi på prov försökt skippa vilan på dagen, så därför försöker vi hitta på något mitt på dagen för att hålla allas humör uppe. Ganska snart hittade han en stor sten, som han nöjt testade att kasta på olika underlag. Länge. Väldigt länge. Jag hade en sovande Gry i vagnen och passade på att vandra runt och nostalga (bra ord) mig. Jag gick förbi dörren till omklädningsrummen och kunde nästan känna den rätt härliga doften av tigerbalsam. Mellan några träd i skogen sitter fortfarande tvättlinorna, där våra matchtröjor hängde på tork. Stockarna ner mot fotbollsplanen, som vi alltid balanserade på innan match eller träning. Jag mindes nervositeten jag kunde ha i magen när jag gick där. Det lilla vattenhålet, som rätt och slätt kallades "Pölen", där vi badade och kollade på grodyngel som barn, är nu igenvuxet och inte direkt inbjudande. Den stora fontänen i mitten har bytts ut mot en spelmansfigur. Båsen vid fotbollsplanens långsida, där man satt i alldeles för stor matchtröja och väntade på att tränaren skulle säga: "Elisabeth, du kan börja värma upp" och man insåg att NU var det dags att få göra ett inhopp i damlaget. Jag balanserade ner mot planen och kände SÅ himla mycket känslor och förvånansvärt många kändes inte alls bra. Jag minns min barndom som väldigt fin men det var så mycket jobbigt som pågick just under de år jag spelade fotboll där. Jag kan inte sätta fingret på varför jag kände mig lite låg där på timmerstockarna. Det är då jag blir extra glad av att tänka på mitt alldeles egna lag, ett lag där jag aldrig är reserv (fast jag ibland kanske skulle vilja vila på avbytarbänken ett tag). Tänk att så många år har gått och nu sitter liksom min man och son i den där kuren och äter mellanmål? Han ändå. Han som jag ibland måste se på bild för att inse hur jäkla fin han ju faktiskt är, eftersom jag inte hinner se på honom i vardagen. Och HAN, som är så vacker ända in i själen och som får min mage att pirra när han tittar på mig. Och HON som är världens bästa bebis, som bara hänger på och är glad. Hon som skakat om vår lilla familj och gjort oss tröttare och bättre. Och jag då, som ju faktist är en rätt okej person. Som trots sin stora rädsla att vara en dålig förälder eftersom det på många sätt finns i mitt dna, än så länge verkar klara det ganska bra. Som är rädd, orolig, svag och superstark. Som försöker få sina barn att känna sig så otroligt älskade och se till att de aldrig får det hål i hjärtat som min bror och jag fick under vår uppväxt. Självklart kände jag att jag ville stajla och visa Leif min vrist. Jag var faktiskt SJUKT bra på att skjuta och fick ofta lägga hörnor och frisparkar. Här ser det dock ut som att jag dansar lite balett bara. Testade också lite andra hoppkonster, såsom klackspark: Och någon sorts friskis & svettis-skutt: Så glad att min kropp saaaaaakta men säkert börjar bli lite mindre ond och orkar liiiite mer. Ska skriva ett inlägg om den stackaren (kroppen alltså) snart! Åke har varit så jäkla tapper idag alltså, vi hann också med ett besök på badstranden i byn, där Åke doppade sig i vatten som var så kallt att hela hans hud var knottrig. Sedan åkte vi hem, åt middag och gick direkt till våra vänner där vi fick fika gott och Åke hade sin premiär på studsmatta, vilket var en succé! När vi drog in vagnen i hallen somnade han sittande i den och bars över till sin säng, vår duktiga lillstora unge alltså! Varje dag med honom är sååå jobbig och underbar och jag fattar inte vad vi gjorde utan honom och Gry. En bra dag var det igår alltså, därför tycker jag vi avslutar inlägget med en bild av Åke som gör ett lyckotjut i skogen (jag var mest livrädd för att han skulle bli ormbiten, mvh konstant orolig mammis):