Men fy vilken dag det här blev! Åke har ju varit förkyld med hosta och snuva sen början av helgen och min förkylning har spridit sig bakom hela mitt stackars trötta ansikte nu. Jag har konstiga känningar i kroppen som säger att jag typ kommer att föda när som helst men det har jag också känt ett dygn nu. Det har inte alls inneburit en god natts sömn den gångna natten och mina uppstötningar är nu så elaka att jag nästan aldrig kan sova på dagtid, särskilt eftersom jag också måste äta då och all mat innebär ännu mer uppstötningar. Ursäkta klag men alltså?! Morgonen var rätt seg här hemma, vi hängde runt i pyjamas och Åke var lite grinig, på grund av förkylning och sedvanligt tidig morgon. Jag la mig för att vila och lite senare somnade också Leif och Åke efter deras lunch. Alldeles för tidigt vaknade Åke och hade väldigt svårt att andas, allt var bara fullt av slem. Vi sprang runt som yrvakna galningar här hemma, skrek åt varandra, åt Ralf, tänkte ta ut Åke i bilen i nattskjorta osv osv. Till sist kom vi oss till bilen och vårdcentralen som tack och lov är supernära. Efter en kort väntan fick vi komma in och kolla puls och temp, som båda var normala och sen lyssnade en läkare på Åkes lungor och konstaterade att de var HELT FRIA! SÅ SKÖNT! Hade börjat tänka rs-virus eller kanske krupp, eftersom han hackade så mycket när han andades men nu var det nog bara så att vi gett både slemlösande och nässpray precis innan han somnade och allt löstes upp när han just hade somnat och orsakade någon sorts översvämning. Vi kände oss lite dumma så klart, jag har aldrig ens tänkt tanken att det kanske är lite dumt att ge alla preparat precis innan han ska sova, så gör man ju själv liksom? Men vi tänkte inte riktigt på att Åke inte kan hantera slemmet på samma sätt som vi och att han heller inte vet varför han är slemmig och därför får panik när det inte går så lätt att andas. Nu är han pigg och sig själv igen, om än lite trött och vi föräldrar är rätt hålögda så vi hoppas innerligt att denna lilla baby bestämmer sig för att födas på internationella kvinnodagen, tidigast! Måtte vi få vila ordentligt nu och försöka pigga på oss en gnutta. Vilken skillnad det är att vara höggravid denna gång alltså, förra gången var vår största oro att Ralf kanske skulle få vara ensam hemma en stund, nu har vi ju en så dyrbar liten juvel redan, som aldrig riktigt låter oss slappna av. Nu ska jag återgå till att vila och hoppas att dagen och natten blir lugna och lite härligare. Hoppas ni mår bra!
