Ber om Burträsk för en ofrivillig paus här på bloggis. Jag vet att jag inte har någon skyldighet att skriva varje dag men jag gör det ju mycket för min egen skull också, det är så himla kul att kunna gå tillbaka och läsa, särskilt den här tiden som man lätt glömmer sen eftersom den är så kaotisk. Har gått tillbaka och läst om Åkes första tid nu också, jag minns nästan ingenting nämligen. Han föddes ju i januari och mina minnen från hans spädistid börjar typ i februari. Första månaden är verkligen, verkligen en bubbla! Hur som helst, vi har haft det lite kämpigt ett par dagar. Grys mage har krånglat och jag har inte fått lägga henne ifrån mig alls typ. Nätterna är evigheter av sittande i sängen med henne eftersom hon lätt kräks om jag lägger henne efter hon ätit. Hon har svårt att komma till ro efter amning, till skillnad från Åke, som jag bara ammade tills han somnade om. Allt krångel, kombinerat med att Leif sovit hos Åke på nätterna och jag fått rodda allt själv, har fått mig att totalt tvivla på min egen roll som mamma och kvinna. Varför klarar jag det inte? Vad gör jag för fel? ALLA ANDRA KLARAR DET JU! Såna saker har ekat i mitt huvud, tillsammans med alla tips och råd jag fått plus allt jag googlat fram under nätterna. Igår var vi på bvc och kollade Grys vikt och längd och hon hade gått upp över 200 gram på en vecka, samt växt 1.5 cm, så det är då inget fel på min mjölk tack och lov! Vår distriktssköterska sa också att det ju är heeeeelt normalt att magen är lite omogen i början, hon är ju bara två veckor och så vidare men man vill ju bara ha en quick fix! När jag kollade tillbaka i bloggen visade det sig att det var exakt de här dagarna Åkes mage också krånglade och det jag minns som typ två timmars skrik var visst några dagars kämpande. OOOOPPPPSSS! Hur som helst, när vi kom hem från bvc fick jag i vanlig ordning panik över hur jag ska klara dagarna själv med Åke och Gry, särskilt nu när en amning kan ta mellan 1-2 timmar innan jag kan släppa henne ifrån mig utan att hon är missnöjd. Hur fasen ska man hinna ge en helt oförstående och superliten 2-åring lunch samt lägga honom för lunchvila då?! Leif, som egentligen skulle ha börjat jobba imorgon, gick och la sig med Åke medan jag satt och ammade och sedan försökte trösta det missnöjda lilla knyttet. Mina tårar bara rann och rann. Det gåååår inte! När Leif och Åke vaknade var jag så utgråten att jag bara hade kvar en riktig ångestandning och jag sa kort och gott till Leif att det här går inte. Kanske håller jag på att bli deprimerad eller så är jag bara helt utmattad men hur som helst fungerar det inte. När hon kräver sååå mycket av mig går det omöjligt ta hand om Åke samtidigt. Jag har knappt hunnit röra honom de här dagarna och jag gråter mycket över det också. Tack och lov har Leif en väldigt förstående chef så han har nu fått ledigt en vecka till och jag är så obeskrivligt lättad över det! Nu har vi några dagar till på oss att landa i allt och försöka få bukt med den lilla, lilla magen på den lilla, lilla personen som vi försöker lära känna. Det känns bara så jäkla drygt och otacksamt att vara så ledsen och missnöjd nu, när man borde vara sååååå lycklig men det är ju så jäkla mycket hormoner i omlopp och så mycket spänningar som släppt och säkert släpper fram massa känslor. Jag hoppas att allt kommer bli lättare snart, det tror jag starkt på! Nu är Gry hungrig säger hon. Dags att dra fram maten helt enkelt! P.S. Jag är så tacksam för alla tips och råd jag får men snälla, nu behöver jag inga när det kommer till magknip och/eller amning. Jag har pratat med amningsmottagningen idag (SÅÅÅ JÄKLA BRA ATT DE FINNS!) och har fått absolut alla tips jag behöver. Får jag för många olika idéer blir det bara superstress i hjärnan och total kortslutning. Däremot får ni gärna komma med pepp, ni som känner igen er. Det känns rätt vanligt att det kommer en dipp efter två veckor, eller? Mitt gäng ändå! Så jäkla fina!
