Låter detta inlägg illustreras av ett gäng bilder som är tagna under EN minut, i ett tappert försök att få till en syskonbild. SÅN jävla fart och SÅ jävla svårt att få dem på samma bild. Alla blev ju så klart helt underbara eftersom de är typ det gulligaste motivet någonsin i världshistorien men ofta är inte båda direkt glada samtidigt. Nu har jag haft två jobbveckor där jag jobbat tre dagar och vilken skillnad det är på mitt humör! Sover bättre, är gladare och känner mig till och med lite kär i Leif ibland?!?! Alltså, jag menar att jag hinner känna efter. Hinner sakna honom och sakna barnen framför allt. Kommer på mig själv några gånger per dag på jobbet med att göra töntiga ljud när jag ser bilder av dem. Jag har en sån skön energi när jag kommer hem och känner mig inte alls lika lättretlig. Dock känner jag mig inte RIKTIGT lugn inför att ha två dagar hemma själv med barnen än, har inte kommit dit än, är fortfarande för slutkörd på den fronten. Självklart ska det bli mysigt och kommer att gå bra men jag har inte helt kommit ur stressandningen som tyvärr börjat dyka upp när jag jonglerar barnen på dagarna. På tal om barn! Visst måste det vara något med sovande barn som är hypnotiskt? Som gör att man typ glömmer allt? Under en läggning kan man ju få kämpa en hel del och också hinna bli lite arg för att det aldrig känns som att de kommer att somna. Man ser allt man tänkt göra under kvällen flyga iväg i takt med att minuterna tickar iväg och det känns som att det lilla hår man har kvar snart är borta pga barn som söver sig med hjälp av det. SEN HÄNDER DET! De somnar! Och då är ALLT som borta. Man ba: "Åhhhhh, så gullig hen är! Kolla de små fingrarna! Åhh, så gulligt snarkande ljud! Jag vill bara pussa sönder det där ansiktet!" Osv osv osv. Det är SOM att man blivit utsatt för den där mackapären i filmen Men in black (ursäkta gammal filmreferens, hinner inte se filmer nu för ti'n) som BLÅSER bort ens minne och man nollställs (TYYYP) igen. Vi har på tal om sovande barn haft det lite kämpigt med sömnen, som ni ju vet. De är rätt osynkade. Igår till exempel somnade inte Åke förrän 20.30, precis i tid till att Gry vaknade och höll igång till efter 22... Därför fick gårdagens inlägg helt enkelt inte bli av, vi var som två trasor till slut, efter en morgon som hade startat vid femsnåret. Idag, ganska snart faktiskt (vid 23-tiden) blir Gry åtta månader! Sån rasande fart hon utvecklas i nu alltså! Igår började hon försöka säga ett ord, traktor så klart. Hon säger det ju inte klockrent men hon ljudar det så att man verkligen hör vad hon säger. Hon drar sig upp mot saker och ramlar och slår sig stup i kvarten. Åke och hon börjar ha mer och mer glädje av varandra också, vilket så klart hennes snabba utveckling gynnas av. Det känns som att ju mer upprätt och aktiv hon är, desto mer intresserad blir Åke av henne. Gry ÄLSKAR när Åke ger henne uppmärksamhet och han är verkligen en underbar storebror. Han hör skillnad på hennes olika typer av gråt och när det är på riktigt, alltså när hon slagit sig eller är genuint ledsen, släpper han allt (till och med PADDAN!!!) och rusar till hennes undsättning. Väl framme hos henne gör han roliga ljud och rörelser tills hon är glad igen, vilket oftast sker inom några sekunder. Livet har sannerligen inte varit sig likt sedan Gry kom till oss men herregud vad hon berikat det. SÅ lycklig över vår lilla barn-duo, vi kunde inte ha fått det bättre på något vis. Imorgon är det precis fyra år sedan vi fick veta att våra tvillingar inte längre levde och nu sitter vi här, rikare än någonsin. LIVET ALLTSÅ.
