Tack för era fina kommentarer angående Åkes sömn, så fint att många av er ändå vill läsa om det. När det kommer till Åke har jag börjat känna en sorts spärr och jag tror lite att det är den som aktiverats en gnutta när jag skrivit så mycket om honom och hans lilla person. För det är just det, han börjar vara en person och jag får på riktigt dåligt samvete när jag skriver om honom. Det känns lite som att jag pratar om honom över hans huvud. Kanske låter det konstigt men samtidigt har han ju inte direkt bett om att jag ska fläka ut hans "problem" här inför tusentals personer. Samtidigt tänker jag, att så länge jag inte skriver något negativt om honom och hans personlighet, kan det ju också ge andra stöd och en känsla av samhörighet. Vi är ju nämligen i samma sits märker jag, många av oss! Det är en fin linje, helt klart när det kommer till att ha en blogg och skriva om andra än mig själv. Jag vill att allt jag skriver om mina barn ska läsas med en enorm dos kärlek och respekt och kan det bara pyttelite uppfattas som något annat vill jag inte skriva om det. Med det sagt vill jag skriva en liten uppdatering om hur det går, dels med sömnen (för ni var ju ett gäng som ville läsa om det och dels om hans tal. Sedan kommer jag pausa det en stund, för jag känner att bara genom att skriva om det och få (SUPERBRA) kommentarer om det, förstoras det upp och tar över och jag tror att Åke är så pass medveten att han faktiskt börjar känna av det en hel del. VILL INTE PRESSA HONOM! Okej, sömnen först. Det vi gjort är att Leif och jag, efter en mer eller mindre bajshelg pga ypperlig sömnbrist, igår stoppade in hela familjen i bilen bara för att lämna hemmet och försöka hitta energi. Att sitta i en bil när allt känns skavigt är TYP det bästa man kan göra, för då MÅSTE man prata. Igår pratade vi mer med varandra och om allt nödvändigt än på länge. SÅ skönt, bara det gav en hel del energi. Vi pratade också om vår hangup kring det här med sömnen och resonerade lite som så att varken Åke eller Gry har förskola att anpassa sig efter just nu och vad gör det då om rutinerna kastas om ibland? Vill han inte sova, ska vi inte tvinga honom på dagarna. Vill han sova, ja då får han sova. Inte svårare än så. Det är svårare för oss, som styrs av rutiner båda två. Vi måste helt enkelt släppa kontrollen och försöka hänga med i de förändringar som uppenbarligen är på väg. Bilresan hade också ett syfte, nämligen att köpa en skönare madrass till Åkes säng, så att vi enklare kan sova med honom på nätterna. I natt vaknade han som vanligt men kom inte till vår säng, bara det är ett stort framsteg. Annars brukar han smyga upp och tända lampan i sovrummet, DET är ej bra. Leif gick och la sig med honom och vi lyckades ändå skrapa ihop en okej sömn nästan till klockan sex. Vi kämpar på helt enkelt och försöker att inte analysera eller hänga upp oss för mycket på en, ärligt talat, yttepytteliten del av Åkes liv. Det kommer så klart bli bättre och då kommer vi ångra om vi bråkat för mycket om det. SÅ, sen har vi talet! Efter en hel del funderande valde vi att kontakta bvc och prata med dem. Det är ju en bra stund kvar tills vi ska på treårskontroll men det är alltid skönt att stämma av. Sedan vi fick tid där har Åke börjat prata mycket mer, så klart! Han pratar SÅ mycket men på ett väldigt svårt språk men vi fattar och hör att det är på god väg. Det är ett så jäkla gulligt språk och jag försöker ändå njuta av det så länge det varar. Han säger många ord och vi märker också att ett gäng ord säger han bara en gång och sedan aldrig mer. Det är som att han lagrar dem och sparar dem till framtiden, för vi vet ju att de finns där. Han förstår allt vi säger, så vi är egentligen inte oroliga. Det vi mest vill är att få lite tips och idéer på hur man ska tänka och också bara få höra att det ju så klart är normalt att alla barn pratar olika mycket i olika åldrar. Idag var Leif på bvc och Åke fick göra lite av en treårskontroll. Han kunde säga vissa av orden men likt det bestämda barn han är, valde han också att inte göra så mycket mer. När han skulle rita, något han ALDRIG visat intresse för, ville han hellre smaka på kritan (så klart). OBS hur får man ett barn att vilja rita? Det bestämdes att vi ska träffa en logoped, mest för att kolla läget och som sagt, få lite tips. Kanske har han lite kort tungband? Kanske är han bara, som vi tror, en bestämd ung person som vill göra saker när HAN vill. Vi är egentligen inte oroliga men samtidigt är han ju vår första, lilla bebis och vi vill ge honom de bästa förutsättningarna han kan få. Nu känns allt faktiskt mycket bättre, jag andas på riktigt ut när jag skriver detta. Det är ju så klart att SÅ JÄKLA MYCKET händer i ett barns liv de första åren, hur ska det INTE bli lite kaos ibland? Mest för oss stackars föräldrar som knappt hinner med eller, ärligt talat, inte riktigt VET hur man föräldrar ett barn på snart tre år... Jag landar mjukt i känslan av att vi har en helt otrolig Åke. En Åke som gråter när Alfons är ledsen. En Åke som böjer sig ned, vinklar huvudet eller sträcker sig upp för att få ögonkontakt med alla han möter. En Åke som kramas så innerligt med sitt lilla huvud snett på min axel. En Åke som har ett humör som innehåller delar från hela kostcirkeln. En Åke som när han tittar mig i ögonen och viskar "traktor" får fjärilar att dansa i min mage. Allt kommer ordna sig för vår Åke.
