Jag har nog inte berättat det här för er men vi har sagt upp Åkes förskoleplats. Det finns ett gäng anledningar till varför vi gjorde det men en av dem är att det helt enkelt inte fungerar just nu. Efter sommaren fick vi andra tider, tre timmar per dag varje dag, i stället för fem timmar per dag tre dagar i veckan. De tre timmarna är mellan 8.30-11.30 och eftersom Åke nästan aldrig sovit hela nätter och/eller längre än 5-6 på morgonen är han ALLTID frrrrruktansvärt trött på förmiddagen. Det är så pass att Leif och jag alltid lägger alla aktiviteter på eftermiddagarna så att Åke ska få sova och vara lite piggare och på bättre humör. Han har ju också varit hemma hela sommaren, plus att han inte varit där direkt mycket sedan Gry föddes i mars och nu när vi försökt vara där har jag insett att han skulle behöva en ny inskolning. MEN att skola in honom typ varje dag och sedan inte vilja ha honom där varje dag - det känns bara bökigt. Att de tre timmarna också mest innebär stress för mig som måste springa omkring med vagnen hela dagen och ändå ha hela eftermiddagen själv med båda barnen, plus en del andra faktorer, gjorde att vi helt enkelt sa upp platsen. Vi känner helt enkelt inte att vi vill betala pengar för en plats som knappt används, när vi vet att barn står på kö. Åke trivs väldigt bra hemma och särskilt när han är så himla trött och även en gnutta (hehehe) trotsig. Senaste veckorna har nätterna varit ännu jobbigare och fastän han sover alldeles för lite på nätterna, har det varit en mindre kamp att få honom att sova på dagarna också. Många dagar har han inte sovit alls på hela dagen. Idag var en sån dag och för att överleva den har vi helt enkelt varit utomhus i FEM timmar. Då är han oftast nöjd och Gry är en drömbebis som trivs i sin mysiga åkpåse, tack GODE GUD. Nu vill inte jag vara en sån där "präktig" (OBS enligt andra) förälder som anser att man BÖR ha det äldre barnet hemma från förskolan när man är mammaledig, jag hade absolut inte tänkt att det skulle bli så här men jag försöker just nu ändå intala mig att det är bra för Åke att vara hemma. Det finns ju inga rätt och fel men många gånger per dag känner jag ändå en otrolig oro; missar han en massa eftersom han inte är på förskolan? Kommer han bli asocial? Kommer hans tal aldrig utvecklas? Kommer han bli för mammig? Kommer han helt enkelt bara stanna av? Det är så himla, himla svårt att vara förälder. ALDRIG känns det som att man gör rätt NÅGONSIN. Idag, när vi bråkade över hans sömn en evighet kände jag att nej, jag kan inte det här med att föräldra. JAG KAN INTE. JAG FÖRSTÖR HONOM! HAN KOMMER ALDRIG BLI AV MED NAVELSTRÄNGEN! osv. Samtidigt är Gry ständigt lite försummad och får äta när det passar, sova när det passar och får uppmärksamhet när tid finns. Kanske är det klassiskt andrabarn och hon vet ju inget annat? Hon är i alla fall hittills oerhört nöjd med livet, så henne känner jag inte att jag förstört...ÄN. Jag vet egentligen inte vart jag vill komma med det här inlägget, det är mest bara en härva av tankar i mitt stackars huvud just nu. Mest troligt är det en enorm utveckligsfas i Åkes lilla liv, där han slänger om alla rutiner, testar nytt och utmanar allt. Och vi HAR ju haft en fin dag idag ändå. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka att han kanske inte bara borde hänga med sin mamma hela dagarna? MEN samtidigt ÄR han bara TVÅ år! Han ska ju gå skola resten av sitt unga liv liksom? Visst kommer det liksom jämnas ut? Angående hans sömn, veckans utmaning för mig ska nu bli att försöka skippa hans sömn på dagarna flera dagar i rad för att se om nätterna blir bättre. Blir de inte någon förbättring kommer jag i stället göra tvärtom och låta honom sova längre än han gjort innan. För det är ju inget tvivel om att han sover för få timmar per dygn och det måste vi försöka lösa. I natt ska vi även testa att låta honom sova mellan oss och hoppas att han kan känna sig trygg nog att sova hela natten. *hOpPaZ* Vi ska också försöka dra ner på hans skärmtid (OBS inget dömande mot någon annan här) men jag inbillar mig att han blir lite stressad av att hänga med paddan för mycket. Återkommer med hur det går, så klart! Bild från idag när Åke pratade med en katt i kvarteret. Han satte sig på marken och tittade den i ögonen först, så himla gulligt att han alltid söker ögonkontakt med alla han träffar. Ni som orkat läsa ändå hit ska nu få ta del av fortsättningen av min cliffhanger angående vårt drömhus! Så här ligger det till: Ingenting är ännu klart eller säkert, vi står och stampar oroligt och väntar på en del saker. Så cliffhangern hänger helt enkelt kvar, tyvärr. Hoppas kunna komma med andra besked V Ä L D I G T snart! Hur har ni det? Sover era barn på dagarna? På nätterna? Hur mår ni? Hur mår barnen? Berätta ALLT!
