Ni minns att jag fick den här boken av min mama va? Det är faktiskt den första bok jag läst som mama själv och JAG ÄLSKADE DEN. Det enda jag önskar är att den fanns när jag var typ 20. Det känns som en bok man behöver som riktigt ung kvinna och sen genom hela livet. Jag älskar Lena Dunham och har slaviskt sett Girls. Hennes röst och sätt att prata kan man ju när man hört henne så mycket men det jag slås av när jag läser boken är att jag hör en annan röst. Fastän jag vet exakt hur hon pratar, hör jag på något sätt hennes mindre röst i mitt huvud när jag läser. Det känns verkligen att hon vänder ut och in på sig själv när hon skriver. Den handlar inte om hennes liv som kändis eller framgångsrik producent. Den handlar om hennes barndom, liv och verkligen sjukt kloka tankar och reflektioner. Hon får mig att känna mig normal och inte ensam. Hon känns verkligen viktig för världen, tänk om fler vore som henne bland alla till synes perfekta kändisar. Lena är en kvinna man vill hänga med och diskutera med. Jag har fotat av lite favoriter från boken: Åh, så fint och så igenkännande. Åh! Försätt dig inte i situationer du skulle vilja rymma ifrån. Så klockrent, enkelt och rätt.
