I januari tog jag mod och ork till mig för att skriva om det värsta som hände mig under 2020. (Inlägget skrev på min gamla blogg, därför är alla kommentarer borta men fick MÅNGA) Om hur jag äntligen skulle få hjälp hos en psykolog men bara kände mig utnyttjad i slutändan. Jag var livrädd när jag skrev det inlägget. Så himla läskigt var det och jag kände, som så många som träffat på läskiga gubbar gör, att det kanske ändå var mitt fel. Att jag kanske missuppfattat allt. Men det dröjde inte lång tid innan JÄTTEmånga andra kvinnor hört av sig med liknande erfarenheter. Kvinnor som under många år drabbats av samma psykolog när han jobbat runt inom landstinget på olika orter i Västerbotten. Alla var rädda, som jag. Vissa ville inte berätta något, vissa berättade en hel del men ville absolut inte berätta det för någon mer och några gick med på att berätta för psykologens chef. Vi var ett gäng som tog ett djupt andetag och ringde samtalet, där vi berättade om våra erfarenheter. Många orkade inte dra upp allt till ytan igen och det förstår jag till 1000%. Alla av oss hade gemensamt att vi blivit utnyttjade och svikna när vi behövde hjälp och stöd som allra mest i livet. Sånt sätter spår. Vi som ringde till chefen blev också uppmanade att skriva ned vår berättelse och skicka till honom via mail. Jag pratade med honom någon mer gång efter uppmaningen, där han bad mig att gärna be fler att skriva till honom men sedan någon gång efter nyår har det varit tyst. Både jag och andra har försökt kontakta honom, få reda på hur det går, om det kommer hända något. Om vi kanske, eventuellt kan få lite upprättelse. Inte ett ljud har hörts. Igår fick jag veta via en vän att psykologen nu, tillsammans med ett gäng andra, startat eget. Han är den enda psykologen i företaget. Han har alltså lämnat landstinget där folk flåsade honom i nacken för att jobba privat. En helt ny, privat värld breder ut sig för honom och han får springa lös. Jag känner ett sånt sug (och ansvar) att kontakta detta företag och berätta exakt hur jävla mycket skada han åsamkat så många men samtidigt vet jag inte längre om jag orkar mer. För det är så jävla tungt att numera veta svart på vitt; han kom undan. Den JÄVELN kom undan. Vi, alla han äcklat sig på, kom inte undan. Men han fortsätter sitt liv som att inget har hänt. Och landstinget? De som skulle höra av sig och hålla oss uppdaterade? De som fått vår innersta, jobbigaste information mailade till sig? De satte bara punkt. Känslan som fanns där innan allt detta drog igång kvartstår - hopplöshet. För går det vara annat än hopplös när man vet att han kom undan?
