Den här veckan har verkligen inte varit lätt. Åke har vaknat ofantligt tidigt alla morgnar, mellan 2 och 4.30. Hans mage har dessutom krånglat mer än någonsin, plus att jag varit med Gry på vårdcentralen för att få en inhalator. Hennes hosta vill aldrig ge med sig, så nu ska vi testa och se om det kan bli bättre med lite hjälp. Varje dag ska hon få fyra omgångar med inhalatorn, Åke ska ha grejer för att hans mage ska bråka mindre, plus melatonin och annat. Jag har känt mig som en omvårdnadshavare, vilket egentligen borde vara det rättfärdiga namnet för att vara förälder. Flera gånger har jag blivit så besviken över att det aldrig någonsin får vara enkelt, samtidigt som det är svårt att se utanför sin egna lilla livsbubbla. Men på nätterna drömmer jag mardrömmar om att jag vaknar upp och det helt plötsligt är min sista Olle-dag och snart dags för barnvecka igen. Inte för att det är en mardröm att ha barnen, utan för att jag till och med i min dröm känner att jag inte fått sova. Mina problem är enorma för mig men inte för någon annan. Alla andra har eget att dras med. Jag tänker på hur det var förr, bara på den tiden när jag var barn. Hur det alltid var mammorna som hade barnen på heltid vid skilsmässa, förutom varannan helg då papporna klev in och bara var roliga i två dagar. Hur de mammorna aldrig någonsin fick andas och aldrig heller klaga, för det gjorde man inte. Det fanns inga bloggar där de kunde läsa att andra inte heller njöt hela tiden och inga andra forum att häva ur sig sina känslor i. Jag tänker på hur morsdag, eller "alla mammors grattisdag", som Gry kallar den, är en dag som på många sätt kan kännas som ett hån. Det är den dagen, möjligtvis tillsammans med födelsedagen, som kvinnor blir "hyllade" på sina partners och barns Instagram och även i det privata livet. Hur snedvridet det fortfarande är, att männen alltid hyllas för allt, hur låg ribban är för dem. Det är ju så klassiskt, att när man själv bir mamma inser man hur enormt stort jobb ens egna mamma gjort och hur otacksamt det varit. På samma sätt som det ibland känns otacksamt när ens barn blir kränkt för att hen inte får saft inom tio sekunder eller gråter hejdlöst för att solen lyser i ögonen och man inte direkt är där och fixar. Det är ett enormt jobb att vara mamma. Mammor har ett större ansvar på sina axlar, inte i föräldrarollen egentligen, men i samhällets ögon. Så många gånger jag fått frågor om vart mina barn är de få gånger jag varit ute på krogen eller fått höra hur duktig barnens pappa är som varit pappaledig så att jag får jobba. Tydligast minns jag när jag var ute med några vänner då Gry var ett halvår. Hade slutat amma sedan länge och kände mig väldigt trygg med att Leif kunde "ta hand om henne". Träffade då en kille som jag halvkände från gymnasiet som hade en bebis i exakt samma ålder hemma, som då skammade mig för att jag var ute när mitt barn var så litet. I stället för att bli arg fick jag så klart uselt samvete, för kanske var jag en kass mamma som inte var hemma? Mannen tjoade glatt vidare ut i kvällen och tänkte nog inte en sekund på sin egna bebis där hemma. Jag tycker att vi firar oss själva på vår grattisdag, för det finns en risk att ingen annan kommer att göra det lika mycket som vi förtjänar. Tycker också att vi firar alla som kämpar i det tysta, i det ensamma, som lever på skyddat boende av rädsla för sina barns pappa och för alla som utåt sett tycks ha det bra men kanske ändå inte är lyckliga. VI DUGER. VI ÄR BRA. VI GÖR DET VI KAN. VI ÄR DE BÄSTA JÄVLA MAMMORNA VÅRA BARN KAN HA! Grattis på vår grattisdag!
