Jag tog en paus från datorn och till viss del internet under veckan. Min ilska och skaviga känsla ville inte riktigt lägga sig och jag visste nog innerst inne att det absolut inte skulle bli bättre av att stressa över bloggen. För stressen jag har, den är ju ständigt närvarande. Livet är helt enkelt stressigt och när jag sedan ska ha min barnfria vecka när jag sett fram emot att vila, ta promenader, träna och allt annat jag inte hinner när jag har barnen, blir det ibland som en krasch till en början. Det är så mycket samtidigt som jag vill göra och så hopar allt sig bara i hjärnan och kommer ut i form av ilska, nedstämdhet eller irritation. Även en del oro och rädsla finns också med i mixen. Det krävdes några dagar innan jag landade, dagar där jag försökte stanna av helt, pratade ut ordentligt om saker som kändes jobbiga och försökte bara skaka av mig ett helt gäng hjärnspöken. För det är så himla jobbigt att när man känner sig rätt risig som människa, då krävs det inte direkt mycket för att man ska känna sig ännu risigare. Jag har till exempel känt mig besviken på internet. Detta kalla ställe, där jag försöker tjäna ihop några små kronor som jag går miste av när jag pausar härifrån. Detta ställe där folk säger sig vilja se "verkligheten" men avföljer i massor när man lägger ut bilder på Instagram från ens verklighet. För verkligheten, vad är det egentligen? VILL vi verkligen se den? Eller vill vi se den lite uppsminkad, i ett vackert hus med en vacker, lycklig familj? Jag börjar tvivla på min "karriär" på internet och känner att mina planer på att kanske förändra min arbetssituation och kunna leva en liten gnutta på den bara är skrattretande. FÖR VEM TROR JAG ATT JAG ÄR?! Ingen. Bara en person vars verklighet är för tråkig och som hela tiden känner att ingenting duger. Hjärnspökena får föda. Dessutom kan jag också bli lite ledsen över att när jag väljer att dela mina känslor, saker jag känner just den dagen, det tillfället jag skriver, får jag kommentarer om att jag kanske är deprimerad och borde medicinera. VET att kommentarerna är 100000% välmenande men jag kan inte låta bli att tänka att är det verkligen här vi är nu, 2021? Att om man inte skriver glättigt och glatt, visar den perfekta "verkligheten" hela tiden, då är man deprimerad? Det känns som att vi ser så lite av det, på samma sätt som att vi är så vana att se en viss typ av kropp överallt att vi nästan rycker till när någon ser annorlunda ut, att när någon skriver ett lågt inlägg ringer depp-klockorna direkt. Jag har varit helt öppen med att jag äter den lägsta dosen av antidepp under min pms, något jag började med efter jag fått Gry då mitt mående den perioden skenade iväg. Jag skulle absolut vara öppen om jag kände mig helt apatisk också, om hela min vardag kändes grå. Jag ÄR helt öppen med att jag inte är glad hela tiden men bara för att jag inte alltid skriver att jag är glad innebär det inte att glädjen inte finns. Lite som att när man skriver "gnälligt" om sina barn innebär det inte att man älskar dem tamefan till världens ände. Har försökt klura lite över min riktning på internet, hur jag ska göra för att växa och kunna tjäna lite pengar, så att jag kan fullfölja mina drömmar som jag har och snart hoppas få dela med er. Jag vet ärligt talat inte men jag jobbar på det. Tills dess hoppas jag att vi kan fortsätta dela delar av livet med varandra, både det fina och det fula. För det FÅR finnas båda, det FINNS båda och det är helt okej.
