Sedan jag skrev sist har barnen och jag hunnit med två lediga dagar tillsammans, torsdagen och dagen som snart är på väg att ta slut (för mig i alla fall). På papperet borde torsdagen varit den allra bästa, temperaturen låg på drygt 25 grader, vi var lediga och skulle tillbringa dagen hos Olle. I stället började dagen åt helskotta för tidigt, strax före tre. Jag vill inte på något vis påstå att mitt humör var mer vuxet och bra jämfört med barnens, för alla var på vidriga ställen stundtals under dagen. Sömnbrist är den tortyr som tar fram personers allra sämsta och värsta sidor. Som förälder innebär det att jag tappar det lilla tålamod jag har, förlorar till viss del förmågan till medkänsla och blir otroligt dramatisk. Någon gång under dagen sa jag denna mening till Olle: Jag ger dem ALLT och de är aldrig någonsin nöjda och aldrig tänker de på hur jag mår. Som sagt, dramatisk. Dessutom blir jag dramatisk gentemot Olle, vill på alla sätt låta honom slippa oss tre när vi har så dåliga dagar. Försöker ge honom vägar ut för att slippa oss, samtidigt som jag är livrädd att han faktiskt SKA vilja slippa oss. Gry blir även hon en drama queen och Åke blir ännu mer frustrerad, då han förmodligen mer än någonsin vill uttrycka alla de saker som skaver utan att ha förmågan att göra det. Jag undviker att skriva väldigt mycket om Åke, vill inte på något vis måla upp en bild av att allt är enkelt med ett barn med npf-diagnos men samtidigt vill jag att hans person ska få vara privat. Men torsdagen var ett test och det mesta gick käpprätt åt fel håll. Så kom dagen idag, en lördag där vi hade noll planerat. Det skulle vara grått och kallt och jag skulle behöva jobba en timme någon gång under dagen. Åke sov till 6.15!!!!!!!!!!!!!!! Alla hans andra problem var mycket mindre och allt kändes så där lätt, som man bara ser andra familjer ha det på Instagram. Vi stökade på hemma hela förmiddagen, jag hann dammsuga och skura, Åke badade, allt var så himla skönt och klockan bara tickade på utan att jag ens behövde räkna ner tiden tills Olle skulle hälsa på. Det var egentligen inget alls som hände idag men ändå var dagen så himla fin. Jag kände för en gångs skull inget dåligt samvete över att Olle hängde med barnen när jag jobbade, var tvärtom helt lugn. Jag njöt av den lilla stunden när jag i lugn och ro gick runt på jobbet och beställde saker som jag inte hunnit under arbetstid, då veckan varit galen även där. Tror att jag verkligen hänger upp mig på saker som BORDE bli bra. Ska en dag bli varm och solig, då SKA tammefan alla vara glada och nöjda. För ALLA njuter ju då? I stället missar jag att se alla konstanta små ljusglimtar som händer mitt framför mig, en gråmulen lördag i maj. Den som skiner igenom alla leksaker, sönderklippta papper, smutsiga bestick och kletiga barnhänder som på något jävla vis alltid fastnar i håret och rycker ut det med roten. Den där enkelheten, den som gör att en dag bara går. Det är den som är livet.
