Det här är nog det allra svåraste, det som gör att många väljer att inte separera fastän de vill. Det är barnen. De små, älskade, oskyldiga barnen. VARFÖR ska man beröva dem sin familj? Eller hur kan man som förälder göra så mot sina barn? Så tänkte då jag många gånger, samtidigt som jag också tänkte att jag inte skulle palla att separera just för att jag inte skulle palla barnen själv. För jag vet att för oss föräldrar är barnen det vi bryr oss om allra, allra mest. Så mycket mer än oss själva. Jag tror att om vi hade tänkt lite mer på oss själva, hade vi nog vågat separera när vi vill, för att vi innerst inne hade vågat lyssna på rösten som säger att man kommer bli en mer harmonisk person när man mår bra. Men så är det inte. I vårt fall var barnen så små (Gry var två och Åke fyra) och dessutom har vi ju Åke som inte är så lätt att prata och förklara saker för, så vi valde att inte säga så mycket till dem om att vi skulle separera. Det är något jag haft lite dåligt samvete för, man tänker ju hela tiden som förälder på alla gånger man förmodligen gjort något som ska ärra dem för livet och kanske var det här en sån gång. Eller räcker det kanske med att vi är öppna och pratar om det med dem hela tiden, varje gång det kommer upp och varje gång Gry frågar? Då vi har turen att ha så himla fin kontakt har det så klart varit en mycket mer smooth operation för oss. Vi kan utan problem åka hem till varandra för att hjälpa till, fira födelsedagar och barnen är liksom vana att se oss ihop. Gry, som nu är fyra, har inget minne av att vi bott ihop, bara via bilder och berättelser. Leif och jag pratar aldrig någonsin illa om den andra inför barnen och har heller ingen anledning att göra det. Jag peppar dem inför pappavecka och han gör likadant. Barn är dessutom helt jävla fantastiska. Hur fort de kan ställa om och ställa in, det är inte sant! Mammas hus, pappas hus, Olles hus, det är liksom inga konstigheter för dem. Jag tror att ingenting egentligen är konstigt för barnen så länge vi inte gör det konstigt. Vi försöker hålla det naturligt och lätt, inte krångla till det för mycket och hjälpas åt i den mån vi kan. Just nu är det tyvärr Leif som oftare får hoppa in pga Åkes sämre sömn här hos mig (den var rätt kass i början i huset där Leif bor men misstänker att han helt enkelt är lite lugnare där) men med all vabb som varit nu har det också varit extra fint att få en dag med barnen mitt i en pappavecka till exempel. Ingen ond vabb som inte har något gott med sig! På tal om Åke, det ÄR knepigare för honom med nya rutiner, fastän han är rätt lugn där jämfört med andra barn med samma diagnos. I början försökte jag göra allt exakt likadant som det var hos Leif och jag tror det var ett stort misstag. Jag var så stressad och nervös hela tiden att det bara blev kaos. Nu har jag försökt hitta mitt sätt, mina rutiner, mina tider. Känner mig mer och mer lugn och trygg med dem för varje vecka som går. I början kände jag att arbetsdagarna gick SÅ fort när jag hade barnvecka, jag bävade för att hämta dem från förskolan och försöka jonglera dem tills jag förhoppningsvis fick dem att somna. Nu går dagarna snarare sakta och kvällarna jättesnabbt, vilket känns väldigt njutbart att få känna. Och saknaden då? Ja herregud, veckorna man är ifrån dem. Första dagarna kan jag komma på mig själv att sitta och hålla med handen i Grys bilstol när jag kör. Jag kan hitta någon liten gubbe som hon bäddat ner i en sko i hallen och börja gråta eller hitta någon av Åkes kex-gömmor och få ett sting av saknad. Det är som att sakna en kroppsdel nästan. Efter några dagar börjar det kännas lättare. Då har jag kommit in i Olle-livet, vi tar promenader, fixar i huset och ser serier. Sista dagarna börjar jag längta igen men är samtidigt lite nervös. Kommer de ens minnas mig?!?!? Sen ses vi igen och det känns som att de vuxit tre meter men efter en minut är allt sig likt igen. Jag tror att när man har små barn och separerar, särskilt ett barn som sover rätt dåligt och har en npf-diagnos, då är man redan rätt slut. Första månaderna kunde jag typ bara sova hela veckorna utan barn. Jag BEHÖVDE TIDEN och jag känner det än. Det är verkligen som ett enormt batteri som laddas upp den veckan och det betyder ÄNDÅ inte att jag inte saknar dem hela tiden. Det går göra både och. Det går vara glad med och utan barn. Jag själv kommer från en familj med skilda föräldrar och jag har aldrig någonsin tänkt att mitt liv skulle ha varit bättre om min mamma och pappa hade hållit ihop för min och min brors skull. Vi skulle ha fått det mycket tuffare än vad vi redan haft och jag känner lite så gällande mig med. Som jag skrev i ett av mina första inlägg när jag berättade om att vi skulle separera var att det alltid ska finnas en äldre generation som säger: "Ungdomen idag skiljer sig alldeles för lätt! De försöker inte ens!" Medans jag menar att vår generation och de som komma skall är modiga, de väntar inte tills någon part varit otrogen eller tills båda nött på varandra så att de hatar varandra innan de separerar. Vår generation besparar våra barn det. Vi "ger upp" vid precis rätt tillfälle och därför fungerar många separerade familjer så himla, himla bra nu jämfört med när jag var liten. På tal om att vara ensam med barn, jag hade tänkt att det här inlägget skulle bli genomtänkt, djupt och vackert. I stället sitter jag här SVINTRÖTT efter två dagar när Åke vaknat 3.30 och efter att ha hittat en jävla SPRINGMASK på Gry precis innan läggning. Har skrubbat allt, renbäddat, tagit på oss alla tighta kläder och imorgon bitti ska vi lyckas få i oss en dos medicin. KUL LIV. Det jag ville säga var väl att jag hade tänkt utveckla och skriva lite mer men nu blev det ord precis rätt ut ur huvudet på en jättetrött, ensamstående mamma, som trots allt är överlycklig över hur livet blev.
