Alltså bitterhet, hur har ni det där? För mig är det något jag fått kämpa med att tämja, särskilt sedan jag blev förälder. Det handlar om allt från andras klag om sina barn i allmänhet och deras sömn i synnerhet. För mig handlar det också om att försöka vara en bra student samtidigt som jag har småbarn som dessutom ALLTID ska vabbas. Att då sitta i en gruppchatt bestående av 99% personer utan barn som klagar på att få tiden att räcka till att läsa allt och man bara vill vråla MEN HALLÅ JAG DÅ?! Det bottnar så klart i en djup avundsjuka på deras möjligheter, samtidigt som jag också landat i att jag bara kan göra det jag själv hinner. För mig har det också varit särskilt svårsmält att se på sociala medier när andra föräldrar klagar över hur tidigt deras barn vaknar. Eller "tidigt" kanske jag ska skriva. När man sitter där med redan ett par vakna timmar i kroppen och försöker samla ihop någon sorts medkänsla för en som fått sova till sex, just då kan det vara svårt att hitta den. Jag har ändå blivit otroligt duktig på att svälja min bitterhet, låta den ta en liten plats en kort stund, för att sedan rinna av mig. Försöka sätta mig in i andras situation i stället för att jämföra och utgå från min. I morse la Vanja ut en story om att hennes barn hade vaknat 5.45 i stället för 7 som i vanliga fall och då svarade jag faktiskt på den. Försökte att inte låta bitter när jag berättade om att jag ansåg mig ha fått sovmorgon, då Åke vaknade först 4.45. La också till att att man ändå i slutändan bara kan utgå från sina egna tider och rutiner. Ens egna kropp är ju liksom inställd på en inre klocka och börjar den helt plötsligt smälla på sitt alarm mycket tidigare än vanligt blir allt helt knasigt. Citerar Vanja rakt av: Lycka= summan av ekvationen förväntningar kontra realitet. Det är så himla sant! För att vara en sån som alltid ska komma med en ÄNNU värre situation än vad någon upplever är ju på ett sätt som att spotta på den. Det bästa är att lyssna och bara försöka utgå från någon annans perspektiv än sitt egna. Det är lite som när man har små barn och beklagar sig över något, som just då känns enormt, och någon med äldre barn slänger ur sig floskeln: små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer! Det är lite som att den personen lyssnat noll, tagit åt sig noll och bara utgår från var hen själv är just då. MAN MÅSTE FÅ GNÄLLA och man måste faktiskt kunna lyssna på någon annans gnäll och visa medkänsla. Så med det sagt, imorgon ska jag vabba Åke och samtidigt försöka läsa cirka 200 sidors rapporter och ungefär en hel bok. UTAN att vara bitter över att mina klasskompisar kan läsa ostört. Imorgon ska jag vakna allt mellan 3.30 och 5 och inte vara bitter över andra som klagar över en tidig morgon vid sex. Tycker bitterhet är ett så spännande ämne, kan ni inte dela med er hur ni tänker?
