Elisabeth Lindroth
Elisabeth heter jag och rapporterar från djupa Västerbotten. Hos mig får ni hänga med i livet som varannan-vecka-mamma till två otroliga barn, varav ett med autism. Ni får också vara med när jag målar om möbler, rum och typ allt som går - samt läsa om allt från sömnbrist, oro och sorg till kärlek, roliga projekt och bråkiga barn. Välkomna in i värmen!
Annons

Att svälja bitterheten

Alltså bitterhet, hur har ni det där? För mig är det något jag fått kämpa med att tämja, särskilt sedan jag blev förälder.

Det handlar om allt från andras klag om sina barn i allmänhet och deras sömn i synnerhet. För mig handlar det också om att försöka vara en bra student samtidigt som jag har småbarn som dessutom ALLTID ska vabbas. Att då sitta i en gruppchatt bestående av 99% personer utan barn som klagar på att få tiden att räcka till att läsa allt och man bara vill vråla MEN HALLÅ JAG DÅ?! Det bottnar så klart i en djup avundsjuka på deras möjligheter, samtidigt som jag också landat i att jag bara kan göra det jag själv hinner.

Annons

För mig har det också varit särskilt svårsmält att se på sociala medier när andra föräldrar klagar över hur tidigt deras barn vaknar. Eller ”tidigt” kanske jag ska skriva. När man sitter där med redan ett par vakna timmar i kroppen och försöker samla ihop någon sorts medkänsla för en som fått sova till sex, just då kan det vara svårt att hitta den.

Annons

Jag har ändå blivit otroligt duktig på att svälja min bitterhet, låta den ta en liten plats en kort stund, för att sedan rinna av mig. Försöka sätta mig in i andras situation i stället för att jämföra och utgå från min. I morse la Vanja ut en story om att hennes barn hade vaknat 5.45 i stället för 7 som i vanliga fall och då svarade jag faktiskt på den. Försökte att inte låta bitter när jag berättade om att jag ansåg mig ha fått sovmorgon, då Åke vaknade först 4.45. La också till att att man ändå i slutändan bara kan utgå från sina egna tider och rutiner. Ens egna kropp är ju liksom inställd på en inre klocka och börjar den helt plötsligt smälla på sitt alarm mycket tidigare än vanligt blir allt helt knasigt. Citerar Vanja rakt av: Lycka= summan av ekvationen förväntningar kontra realitet. Det är så himla sant!

För att vara en sån som alltid ska komma med en ÄNNU värre situation än vad någon upplever är ju på ett sätt som att spotta på den. Det bästa är att lyssna och bara försöka utgå från någon annans perspektiv än sitt egna. Det är lite som när man har små barn och beklagar sig över något, som just då känns enormt, och någon med äldre barn slänger ur sig floskeln: små barn, små bekymmer. Stora barn, stora bekymmer! Det är lite som att den personen lyssnat noll, tagit åt sig noll och bara utgår från var hen själv är just då. MAN MÅSTE FÅ GNÄLLA och man måste faktiskt kunna lyssna på någon annans gnäll och visa medkänsla.

Så med det sagt, imorgon ska jag vabba Åke och samtidigt försöka läsa cirka 200 sidors rapporter och ungefär en hel bok. UTAN att vara bitter över att mina klasskompisar kan läsa ostört. Imorgon ska jag vakna allt mellan 3.30 och 5 och inte vara bitter över andra som klagar över en tidig morgon vid sex.

Annons

Tycker bitterhet är ett så spännande ämne, kan ni inte dela med er hur ni tänker? 

 

Annons

34 kommentarer till “Att svälja bitterheten”

  1. Emma skriver: 15 september, 2021

    Jag tycker bitter har en sån dålig klang, så hade helst kallat det något annat – vet inte vad dock. Tycker absolut alla får klaga, det finns alltid de som har det värre – men det hjälper ju ingen att säga. Det blir bättre är inte heller något som hjälper i stunden. De som är ofrivilligt barnlösa irriterar sig säkert på dem som har barn som vaknar tidigt, de har ju ändå barn osv. Tänker att alla har sitt, att livet rätt ofta är orättvist men också att det är det som gör oss till dem vi är. Jag har fått utstå mycket i livet tycker jag, mycket orättvist och tungt. Ibland är jag absolut avundsjuk/arg på de som glider fram…Men de är ju inte jag och jag är den jag är på grund av mina erfarenheter. Jag är en bra person och stolt över mig själv! Oftast då alltså, perfekt är jag inte. Tycker tex att jag är en väldigt bra och inkännande förälder pga mina egna föräldrars brister. Men jag lagar sällan mat hemma (vi äter ju ändå såklart) eller är ute i naturen tex, men jag gör annat och det räcker. Vet inte riktigt vart jag vill komma men vill bara skicka pepp! Lite bitterhet/avundsjuka osv. är inget fel. De i din klass utan stor livserfarenhet har en rejäl resa att göra sen, den har du redan gjort. En utbildning som rör kontakt med människor tvingar en dessutom att rannsaka sig själv ofta. Låt inte din verklighet definieras av andra. Kram!


  2. Majken skriver: 15 september, 2021

    Älskar också att fundera kring bitterhet! Men känner inte så mycket bitterhet riktat mot andra som mot mig själv. Kan älta olika val jag gjort och fastna i ”om jag bara hade gjort si eller så..”. Och kan känna bitterhet mot mitt yngre jag som precis som dina kursare inte tog tillvara tiden innan barn och förstod hur mycket tid man egentligen hade!


  3. Lin skriver: 15 september, 2021

    Jag kan bli otroligt irriterad på när föräldrar klagar på VAB, gör en grej av att deras barn är förkylda/har influensa osv. Jag har kroniskt sjuka barn som, när de är dåliga, mår sämre än 99% av föräldrar någonsin varit med om. Då blir jag så provocerad över hur priviligierade de är. Men jag säger givetvis aldrig något. Jag vet att det härstammar från min mörkaste plats, den platsen längst in i hjärtat där alla minnen av lidande fortfarande lever, där deras skrik av dödsångest fortfarande ekar. Platsen där oron för nästa gång alltid puttrar. Platsen där farhågorna för framtiden växer. Min missunnsamhet kommer ur djup sorg. Och jag tycker att det är okej och normalt. Men jag vet att mina känslor mot dessa fenomen inte har något med den aktuella klagaren att göra.


  4. Vanja Wikström skriver: 15 september, 2021

    HAHAAA! Känns igen mig så SJUKT MYCKET i det där när folk utan barn klagar på att de ”inte har tid”. Då blir det bita-sig-i-tungan-läge för att INTE FLIPPA. 😂🤪 Men…de utgår ju ifrån SITT liv, SIN verklighet – precis som du skriver. Pratade med min frisör häromdagen (hon är nybliven förälder sen några månader tillbaka) som var helt chockad över hur hon INTE uppskattade all TID hon hade innan hon fick barn. Men så är det ju – svårt att sitta här och uppskatta sina armar, för i morgon kan man kanske vara utan? Det funkar ju inte så. Vi är otacksamma satar vi mänskor. 😂 Ang bitterhet så har jag kämpat emot det också, framförallt vad gäller att se familjer på stan/SoMe där det finns två kapabla föräldrar med i bilden. Har också haft svårt att lyssna på familjer med två (friska) vuxna på ett barn, som beklagar sig över hur bökigt det är, så svårt att hinna med/orka osv. MEN. Så är det ju – alla har SIN verklighet (och man har genetiken ingen aning om hur den ser ut, egentligen – alla har ju sina krig att utkämpa, oavsett hur det kan se ut utifrån), och bitterhet blir liksom bara slös med tid och dålig energi åt alla håll i slutändan. Som inte ger en något annat än magont. Lika bra att försöka undvika. Hoppas både du å jag får sova en smula längre i natt. 🧡


  5. Linda skriver: 15 september, 2021

    Jag vet inte jag, men nu för tiden har jag väl kommit till insikt lite mer om att alla har sitt. Hon som ”bara” fick sova till 06 har kanske andra saker som stör och andra problem, som inte jag vet nåt om. Jag tänker oxå att alla har rätt att få tycka att något är jobbigt, utan att för den skull vara omedveten om att andra har det sämre. Varje situation är unik, liksom varje persons utmaningar.

    Sen är ju bitterhet både oklädsamt och framförallt något som oftast är endast negativt oavsett vilken ände du ser det från.

    Så tänker jag – nu för tiden, oftast åtminstone. 🤷🏻‍♀️


  6. Flygarn skriver: 15 september, 2021

    Just sömnbrist gör en sjukt bitter är min erfarenhet av tre ungar. Även om jag ibland gnäller över tidiga morgnar så handlar det nog mest om att min sömn är fuckad sen 15 år tillbaka (då mitt första barn kom som sov som en kratta) och jag själv har enorma svårigheter att just somna i perioder pga ständigt allert. Med det sagt så kanske man inte alltid skriver ut den långa förklaringen till varför man just beklagar sig över att ungen vaknade ”tidigt”. Men också. Man får vara sjukt bitter när man inte får sova. Men kanske bra för sitt inre välbefinnande att på sikt hitta strategier för att sova ikapp emellanåt/ta en lunchlur om man pluggar/jobbar hemma samt landa i nån slags ro att man överlever på 5 timmars upphackad sömn (det har sänkt min bitterhet en massa). Men jag är ju jag och det funkar ju inte för alla. Inte ens för mig själv i perioder. Hehe.


  7. T skriver: 15 september, 2021

    Söööömnen för mig. Har varit otroligt bitter över den. Är fortfarande bitter retroaktivt även om mitt barn numera sover bra 😂 tror aldrig att det kommer gå över


  8. Katarina skriver: 15 september, 2021

    Vet inte om jag ska kalla det empati, men jag har svårt att känna empati för folk vars föräldrar dör när de är 80+. Min mamma dog när hon var 57, och även om jag teoretiskt förstår att det är lika sorgligt när en förälder dör oavsett, så skriker min hjärna inuti att ”men vadå, hem fick ju ändå BLI GAMMAL”. Känns inte som ett supersympatiskt drag!


    1. S skriver: 15 september, 2021

      Åh Katarina, jag gör exakt det samma. Jag kan även reagera så när någon berättar om en mormor som har gått bort och tänka att du har ju i alla fall dina föräldrar i livet. Men vad vet jag om dens liv och relationer. Jag borde nog bli bättre på att ta till mig det här citatet ”Everyone you meet is fighting a battle you know nothing about. Be kind. Always”


      1. Katarina skriver: 16 september, 2021

        Det citatet är så himla bra! Jag försöker anamma det, men kommer oftast på det efteråt…
        Känner precis som du gällande far- och morföräldrar. Min hjärna: ”jaha men de är ju gamla”. Men som du skriver, vem vet vilka relationer de haft?


        1. Malin skriver: 16 september, 2021

          Jag förstår vad du menar, min pappa dog 41 år gammal när jag var 15. Jag är äldre nu än vad han var då. Han har missat allt, mina barn. Det gör ont.


  9. HH skriver: 15 september, 2021

    Känner verkligen igen mig i känslan bitterhet, gentemot farföräldrar till mina barn…de ger sina andra 2 barnbarn massor av uppmärksamhet och tid en hel vecka i sträck varannan vecka när de är hos sin mamma och våra barn ger dom 30 min fikabesök knappt en gång varannan vecka.. försöker tänka att de är deras förlust av relation till våra underbara barn men bitterheten knackar på titt som tätt när jag ser hur mkt dom involverar sig i sin dotters barn och ger henne avlastning men aldrig någonsin har dem gett oss de…
    (Skönt å få skriva av sig de)


  10. Linneasigrun skriver: 16 september, 2021

    Att bitterhet anses som fult gör det hela ännu värre om man känner sig lite bitter. Inte nog med att man ska hantera den känslan, man ska också känna en enorm skam över att man känner känslan. Nej, jag tänker att bitter får vara okej.


    1. Linneasigrun skriver: 16 september, 2021

      Hade mer att skriva

      Sen tänker jag att man kan försöka själv att inte bli matad av det som provocerar en. Om någon klagar över tidiga morgnar 06:30 – läs inte om den. Och likadant åt andra hållet, den som är riktigt ledsen över att ens förälder dog 80+ (som någon ovan skrivit) kanske inte behöver dra den sorgen med någon som miste sin förälder tidigt.


  11. Agnes skriver: 16 september, 2021

    Tror det handlar om att bli frisk från jämförelsesjukan. Om vi bara har oss själva att jämföra med och försöker se det ljusa/fina i vårt egna lilla liv blir det nog enklare.

    VABBEN och förkylningen tar aldrig slut här hemma. Men så fort jag vet att jag ska vabba eller jag ska vara hemma sjuk försöker jag ställa om siktet från: ”nu missar jag massor på jobbet” till: ”vad mysigt att få vara hemma”. OBS! detta tankesätt är helt nytt för mig, men jag tror det är en bra grej!

    Kan vara bra att pausa Instagramster i jobbiga perioder också. Alt. mata på med egna ”life is good-”/”carpe-diem”-inlägg för att rama in sitt eget liv kring det istället för: ”Suck, VAB igen!”

    (men det är ok att klaga också… en liten stund 😉 )


  12. Annie skriver: 16 september, 2021

    Mitt liv blev inte ALLS som jag ville och drömde om … 50 och singel (längtar efter äkta kärlek men har aldrig varit gift eller ens sambo), inga barn, sjukskriven, litet boende och helrutten ekonomi (så ingen bil heller). För det mesta har den sorgen istället för bitterhet lett till depression, ångest och ibland tankar om att livet är meningslöst och för jobbigt att leva.
    MEN, jag kan ibland bli väldigt bitter när jag ser hur mycket pengar vissa människor har tillgång till när jag själv måste vrida och vända på varje krona när jag ska handla mat, och måste få hjälp av föräldrar (vid 50 års ålder) för att ha råd med glasögon eller tandvård. DET kan göra mig väldigt bitter måste jag tyvärr erkänna…


    1. Flygarn skriver: 16 september, 2021

      Åh Annie <3 kan jag månne hjälpa dig på nåt sätt? Du får gärna maila mig : [email protected]


  13. Malin skriver: 16 september, 2021

    Jag brukar vara bitter i perioder. Och jag tänker att bitterhet =avundsjuka. Jag har avundats män som lättare kunnat byta jobb inom orten jag bor på, avundats folk som lyckats träna regelbundet trots små barn, avundats folk som hunnit utbilda sej, som varit smartare, prioriterat sej själv och värdesatt sina egna behov. I perioder har jag känt mej helt försurad av bitterhet. Men! Nu är det mycket bättre. Främst för att jag belönar mej själv mer. Med träning. Säger snälla saker till mej själv. Gör mer egoistiska val. Det har hjälpt. Jag är snällare nu när jag känner mej mer sedd, av mej själv. Och inte lika bitter.


  14. Coco skriver: 16 september, 2021

    Just Vanja har ju inte alls ett speciellt glidarliv, med en kroniskt sjuk partner och ett väldigt tungt lass att dra. Så jag måste erkänna att jag har svårt att förstå att man väljer att kommentera på att hon känner att hon gick upp tidigt? Men jag är nog också väldigt känslig för sånt. Jag skulle tolka det som att du säger till mig att jag inte får klaga för att du har det värre. Vilket du också har! Men man behöver själv få pysa ut ibland utan att någon ska vara där och påpeka fel.


    1. Elisabeth Lindroth skriver: 16 september, 2021

      Tror kanske att du missuppfattade inlägget lite nu? Skrev till Vanja för att vi har kontakt ganska ofta, skulle aldrig skriva till någon jag inte känner. Sedan skrev vi lite fram och tillbaka om det. Vet så klart hur hennes liv ser ut! Skrev ju även i blogginlägget att man ska låta andra ”gnälla” och sätta sig in i deras situation? Och att det är något jag jobbar på att bli bättre på!


      1. Coco skriver: 16 september, 2021

        Aha då missuppfattade jag verkligen. Förlåt!


  15. Emma skriver: 16 september, 2021

    Ohh detta med bitterhet, så intressant ämne. Jag har stundtals varit väldigt bitter över folk som gnällt över sina barn då vi fick kämpa en del för att bli föräldrar, bitterheten höll i sig lääänge efter mitt första barns ankomst. Jag hade dessutom otroligt svårt att svälja den.. sen kom barn nummer två och helt plötsligt upplever jag alla de känslor som jag var bitter över att folk hade.. snacka om att få bita i det sura äpplet och tänka till och tänka om. Men det känns ändå fint på något vis att jag fått lära mig en läxa av mig själv, och komma till insikt. Tror det är viktigt för folk generellt att gnälla av sig, men minst lika viktigt att få känna bitterheten.


  16. Maria Bäckebjörk skriver: 16 september, 2021

    Men så MITT I PRICK på min känsla över jämförelse med min och andras situation. Jag vet i grunden att det är som du beskriver, men glömmer bort den mitt i mitt mest bittra jag. Påminnelse om att man borde tänka ett varv till, alltid. SÅ BRA INLÄGG!


  17. Sjuksköterska skriver: 16 september, 2021

    Jag jobbar som ssk och blir bitter när folk som tjänar bra och har ett jobb där de sitter hemma framför datorn och kan dricka kaffe gnäller. Inte charmigt. Men kan ej råför.
    Man ba fåååår du dricka kaffe på jobbet???!!! Äta lunch??!
    Gnäll för fan inte. Mest min sambo som får utså denna utpysande bitterhet. Älskar mitt jobb för det mesta men kan bli bitter på förutsättningarna för att utöva mitt yrke.


    1. Katarina skriver: 16 september, 2021

      Förra våren, när pandemin härjade som värst, pratade jag med en annan mamma utanför förskolan. Hon frågade hur det var och jag beklagade mig lite att vi var korttidspermitterade och bara fick jobba motsvarande 40 %, fast jag egentligen hade jättemycket att göra. Att det varstressigtcså jag inte kunde njuta av tiden när jag var permitterad. Frågade sen vad hon jobbade med och hon jobbade på sjukhus inom covidvården, i skyddskläder hela dagarna! Alltså jag skämdes så jag höll på att dö. Skäms fortfarande typ!! Liksom ”åh mitt jobbiga liv där jag sitter hemma vid datorn och har fått mer ledigt än jag kunnat tänka mig”


  18. Frida skriver: 16 september, 2021

    Japp! Jag vet. Känner att det mer handlar om sorg kring egen livssituation, avundsjuka och ren inbillning om att andra har det ”lättare” i sina liv. Dock har jag varit avundsjuk på de som är separerade och får pausa från sina barn varannan vecka, sjukt jag vet, men hallå en hel vecka (typ) med obegränsat med sömn och egentid, men ändå få vara förälder. Låter ljuvligt att få både ock. Vilket separation, förändring, saknad av barn, enormt ansvar på ens egna axlar varannan vecka etc förstås inte är, det fattar ju jag också. Det handlar bara om en längtan att få styra mitt eget liv och få mer utrymme för mina behov.


  19. fio skriver: 17 september, 2021

    Wow, mitt första besök på den här bloggen någonsin och så rakt in i bitterheten. Den står jag själv mitt i just nu, upp till näsan, med paniken smygande runt hörnet. Så viktigt ämne, så intressanta vinklar! Så viktig handling att någon valde att lyfta på den här stenen och erkänna vad som krälar där under, och att alla andra följer efter. Lite trevande på ett vis och med floskler om att alla har sina lass att dra. Man kan (får?) uppenbarligen inte stå för den destillerade missunnsamheten, det där riktigt riktigt fula, utan att blanda ut det med vad man intellektuellt sett trots allt vet, (även om man inte längre är förmögen att känna det). Jag är så sjukt bitter just nu. Kanske beror det på hormon(o)balans, att vi kommit in i ett dåligt flow i relationen, corona, ekonomi… mm. Men den konkreta orsaken är egentligen skit samma tänker jag? För just där stämmer det ju, att alla har sina lass att dra. Någon är som sagt bitter för att den mist sina föräldrar. Jag är bitter (delvis) för att mina föräldrar inte visar intresse för mina barn. En tredje är bitter för den inte HAR barn. Helt värdelösa situationer allihop och utan att ha gått i varandras skor vet ingen vad som är värst. Dessutom är det som bekant ingen tävling. Vore det det kunde vi alla gå och lägga oss, för då skulle det bara finnas en endaste som ”vann”. Varför får inte alla klaga? (Det får de ju inte, man blir sååå provocerad. Men varför?)

    Problemet som jag ser det är det osysterliga som kommer med bitterheten, att vi inte unnar varandra den känns så patriarkalt? Och att vi är indoktrinerade till att se det som oklädsamt? Rynka på näsan, skaka på huvudet, talande tystnad. HON har minsann inte rätt att vara bitter, hon som är så framgångsrik. Eller har kunnat få barn. Eller som är så naturligt vacker, eller vad det nu är. Det är inte bitterheten som är ful egentligen, utan hur vi andra tar emot den. Varför håller vi inte varann om ryggen?
    Jag är den första att faila på den punkten så jag menar inte att peka på andra. Bara öppna en dörr till vidare funderingar.


  20. Malin skriver: 17 september, 2021

    Jag tycker det är bra att ha en hop med människor runt sig som är i ungefär samma situation. Det behöver inte vara kompisar eller några man ens träffar ofta. Några som vet och förstår hur man har det, för att de har det ungefär lika. Det skyddar mig från en del bitterhet.


  21. Hejhej skriver: 17 september, 2021

    Vilket drabbande inlägg! Började direkt snurra i huvudet igår när jag läste det. Jag tänker att bitterhet är en känsla som vilken annan som helst, skillnaden är bara om vi agerar på den eller inte. Jag hade en vän som jag lärde känna som vuxen. Hon var lite speciell på flera sätt, och vi var väldigt olika. Under en singelperiod hade vi ändå glädje av varandra, men så hände det sig att jag hittade en man som jag flyttade ihop med. Sedan fick vi barn etc. Hon var oerhört bitter över sin avsaknad av kille och det började gå ut över mig. Jag kunde inte säga en enda sak om min relation som var negativt, för då fick jag dräpande kommentarer om att allt var värre för henne. Till slut var så många områden minerad mark så jag kunde inte säga något utan att hennes bitterhet bara vällde över mig. Droppen blev när hon började kommentera mitt första barns kropp (när han var 1,5 år) i taskigt ordalag. Då fick jag nog första gången. Sedan höll jag ut att tag till men har nu (9 år senare) helt stängt ute henne ur mitt liv. Hon fick ett eget barn själv till slut, då gav jag vår vänskap en chans, men hon var precis lika bitter för det.


  22. Linnea skriver: 17 september, 2021

    Intressant ämne! Jag kan ibland bli besviken, eller bitter, på mig själv att jag inte orkar så mycket. Jag är väldigt högkänslig och har lätt för att hamna i djupa svackor om jag tar ut mig. Så för mig och vår 5åring med autism tar vi det väldigt lugnt här hemma. Jag har ett eget företag men jobbar inte så mycket utan vi lever på min mans inkomst och så är barnen i förskolan 15h i veckan vilket känns rätt lagom just nu och vilket jag är mega tacksam för. Jag tar de vakna nätterna (ca 1g/v) och vabben och sköter det dagliga hushållandet (på en minimal nivå) och jag kan inte(!) jämföra mig med vad andra verkar orka för då går självförtroendet i botten och orkar ännu mindre.

    När vi precis fått vårt andra barn brukade föräldrar med ett barn fråga hur det va att få ett till och jag brukade svara att man inser hur lätt det är med bara ett barn 😂😅. Så man inser nog aldrig, eller uppskattar, hur ”lätt” man har det tills det blivit svårare eller mer komplicerat, därför gäller det att vara tacksam för det som är nu, och inte jämföra sig med andra.

    Men heja dig som pluggar och vabbar och roddar! 🧚‍♀️ Du är fantastisk!


  23. Kristina skriver: 18 september, 2021

    Jag har så lätt att bli bitter mot alla som är två föräldrar. Är själv änka med två små barn. Jag tar all vab, alla nattningar, alla bråk, all tvätt ALLT + min och barnens sorg. Har nära noll hjälp av andra och är så less!
    Kan bli helt kall när andra föräldrar som inte är helt själva tex klagar på att de inte hinner med, inte har tid för sig själv eller tycker att de vabbar mycket.
    Och ja, alla har sitt och alla måste få prata om det som är jobbigt i deras liv. Men kan inte stoppa bitterheten. LIVET SKULLE JU INTE VARA SÅ HÄR!


    1. Malin skriver: 22 september, 2021

      Åh, vad jag känner med dig. Ensamstående föräldrar har ALL min respekt. Att rådda allt själv HELA tiden, ffa bära all oro och stress för barnen som kommer med ett föräldraskap och på toppen av det sörja en älskad människa i vardagslivet som inte tar paus, låter otroligt tungt. Jag önskar att ljusare och lättare dagar kommer alldeles snart <3


  24. Elina skriver: 18 september, 2021

    Ojojoj! Så mycket intressanta diskussioner! Bitterhet, avundsjuka, sorg… verkar ju hänga ihop? Också att jämföra sig? Jag fick barn tidigt och hade liksom inget forum för klag när jag var ung och hade småbarn (sömnbrist, amning you name it!). Ville inte heller klaga för då trodde jag att jag skulle bli dömd av andra som ung-dum-borde-inte skaffat-barn typ. Men jag var nog bitter och avundsjuk på kompisar som var utan ansvar och fick sova när de ville. Men sen gick det över. Nu kan jag nog bara klaga kring sömnbrist och stress och sånt inför en kompis egentligen för hon har också många barn (jag har fem barn nu). Det går liksom inte att klaga inför någon annan för de typ ”ja du har det värst” om någon fattar?! Och vad hjälper det? Jag vill ju klaga med någon som förstår och har det likadant 😂 skumt! Jag blir liksom inte bitter på någon som har ett barn eller inga barn och får sova, för det är irrelevant för min livssituation. Men jag ventilerar gärna med någon som har samma livssituation som jag! Hänger säkert också fortfarande ihop med att inte vilja bli felaktigt dömd av andra, exempelvis om jag klagar tänker någon kanske ”varför skaffade hon så många barn då?”


  25. Maja skriver: 19 september, 2021

    Ja även om jag försöker slå ifrån mig bitterhetskänslan så väller den ofta över mig när 1. Jag hör hur mkt hjälp vänner/bekanta får med sina barn av far- och morföräldrar! Själva har vi noll hjälp med våra tre barn då våra familjer bor ca 100mil bort. Även om jag vet att vi själva valt detta, och vi dessutom har ekonomisk möjlighet att ta in ”extern” hjälp vid behov så kan jag ändå känna mig otroligt bitter över vår situation. Under pandemin kunde jag nästan känna skadeglädje över att de flesta äldre inte längre kunde hjälpa på samma sätt. ”Haha liksom, nu får ni känna hur det känns att dra hela lasset själva!🙈” Plus, en bitterhet att våra barn inte får samma relation med sina mor-och farföräldrar då vi endast träffas några ggr per år… Och 2. När ens vänners föräldrar dör. Min mamma dog när jag var 10 år, och har därför svårt att relatera till deras sorg då de ändå haft sin förälder i långt många mer år än mig… Kanske inte bitterhet, men någon slags känsla av att ”du ska ändå vara glad över att du fick växa upp med din mamma/pappa i livet”.


Dela på:
Laddar
https://elisabethlindroth.motherhood.se/elisabeth-lindroth/ett-tomt-dokument/