I veckan kommer jag att köra ett tema: separation här på bloggen. Vissa ämnen kommer jag ta upp på eget bevåg och vissa har jag fått från er via Instagram, där jag idag bett er ställa (anonyma) frågor. Ni får gärna ställa fler här eller på min Instagram. Jag vill å det grövsta påminna er om att jag endast utgår från min separation och kan omöjligt vara ett facit för alla men kanske går det plocka lite små bitar här och där som ni kan ta till er. Jag vill också inflika att jag på intet sätt vill hänga ut någon här och bara utgår från MIN sida av saken. Därför kommer jag inte att gå in så mycket på anledningen till min separation, då den faktiskt handlar om två personer och den andra personen vill jag skydda ifrån ondo. Med det sagt, idag börjar vi med kärlek! Något så underbart, härligt och plågsamt. För det är fan inte enkelt. Av vad jag hört och förstått är det nog allra vanligast att det är kvinnan i förhållandet (ursäkta heteronorm men jag utgår från mig) som tar steget till att bryta upp. Många har under lååååång, LÅÅÅÅNG tid funderat på det, undrat om det inte ska blir mer än så här och sedan sopat det under mattan en stund. Efter ett tag har det kommit upp igen och hon har tänkt, tänkt OCH TÄNKT, oftast helt ensam. Och så fortsätter det, i veckor, månader och år. När hon sedan tar mod till sig och till slut avslutar förhållandet hamnar mannen i någon sorts chock medan kvinnan nästan redan hunnit komma över den värsta sorgen, den har hon bearbetat helt ensam under lååååång, LÅÅÅÅÅNG tid. Därför ser det ofta ut som det gör, att kvinnan lite snabbare går vidare och mannen väljer att vänta. Nu kan jag bara prata för mig själv men förutom en miljard andra anledningar var det delvis ekonomiska skäl som gjorde att separationen kändes tuff, vilket jag ju skrivit om i mitt ekonomi-inlägg. Så är det också för väldigt många, att det liksom inte skulle fungera att leva sitt liv på en inkomst, om man ens har någon. För min del var det också självkänslan som var i botten. För den tappas, det gör den, när man är gravid gång på gång, föder barn, ammar barn, förlorar barn, tar hand om barn, samtidigt som ens "karriär" står totalt stilla och mannens fortsätter blomstra. Sen är det kroppen, den arma stackaren. Jag tänkte ärligt talat att jag var förbrukad. Hade liksom ingen aning om hur skadad jag ens var från förlossningar, såg bara rynkig hud på en ledsen mage och bröst så små att de knappt kunde kallas bröst. Jag skulle aldrig våga visa mig för någon, någonsin igen. Sedan var det så klart det här med barnen. Att förlora halva tiden med dem och det kommer jag skriva mer om i ett separat inlägg. Men att komma släpande med små barn, rynkig, förbrukad kropp och en självkänsla som hade slagit i botten för länge sedan, det kändes liksom inte som den perfekta formeln för att hitta en ny partner. Att dessutom ha ett barn med npf-diagnos, vem skulle orka med oss? Som en liten mini-cirkus ju! Och att det också mest troligt skulle handla om en man som också han kom med bagage, med barn och ärr från tidigare liv, det var otroligt läskigt. När man dessutom själv har barn och helt plötsligt är singel, är singellivet inte direkt så spontant. Det går inte skämta runt när man har ansvar för andras liv. Och det går inte att INTE vara livrädd för att de små liven ska komma i kläm. Jag föll för Olle ganska direkt vi fick kontakt. Jag vågade inte erkänna det helt och hållet för mig själv för jag var så rädd. Jag funderade i så många banor, i så många varv. Vände och vred på känslor som jag inte riktigt visste vart jag skulle stoppa. Var det verkligen kärlek eller var jag bara rädd för att vara ensam? Vågar jag ta steget? Vem kommer jag att såra längs vägen? Och vågar jag bli sårad? Vågar jag älska? Men framför allt, vågar jag älskas? För det har jag sannerligen insett, att nu när jag fått turen att bli kär igen, så där tonårigt, bubbligt, öronbedövande kär, då är det så mycket på spel. Det är en framtid där vi ska försöka tråckla ihop flera liv och det är som att jag försöker ta steget ända fram och lägga hela mitt sköra liv i hans händer men är så rädd för att han bara ska klämma sönder det. DET ÄR LÄSKIGT ATT VARA KÄR! Och jag har brottats så himla mycket med att låta honom älska mig. Jag har försökt ge honom vägar ut så många gånger, påpekat allt dåligt med mig, det jobbiga med mina barn och allt annat jag kommer släpande på. Hittills är han kvar och sakta, sakta vågar jag nästan hela tiden tro på att han ska stanna. Det kommer dagar när jag tar några steg tillbaka men efter dem tar vi alltid enorma kliv framåt tillsammans. I det stora hela känns allt så himla rätt, vi känns så rätt. Men när två personer med mycket erfarenhet från liv som varit ska växa ihop krävs det en längre startsträcka. Den är väldigt rolig tidvis men också lite snarig. Dock har jag aldrig någonsin tvivlat, det är honom jag vill ha och varje dag som går känns roligare när jag får ha honom i mitt liv. Det jag kanske vill avsluta med är att jag aldrig någonsin hade förstått hur svårt det är att låta någon älska en. Det är som att man tänker att personen ser en själv med ens egna ögon, som bara ser alla fel. Jag försöker förstå att han ser min rynkiga mage med sina ögon och ändå älskar mig. Att mina hjärnspöken hoppar fram lite nu och då och han ändå älskar mig. Att jag har en mindre cirkus med mig i släptåg men ändå älskar han mig och även cirkusen. Han ser mig på ett sätt som jag aldrig kan och jag ska låta honom göra det. Avslutar på det kanske sliskigaste viset med en liten strof ur en låt, som faktiskt spelades på min pappas begravning: "Det är en rikedom, att få älska och att älskas"
