Så kom näst sista veckan. Sista jobbveckan med barnen. Sista veckan jag slutar 17 och måste hämta sist på förskolan. Det blir mycket sista nu. En av de sista gångerna jag beställer saker på jobbet. Sista gången jag står och kallpratar med favoritkunder. Det är så klart en sorg, jag ska lämna något som kommit att bli så himla tryggt och bra för mig. Jag kan inte låta bli att undra om jag alltid kommer vara en sån som aldrig blir nöjd, eller om det helt enkelt är att jag inte gjort allt jag vill än. Bestämmer mig för det senare alternativet. Kollar schemat inför hösten. Glest med föreläsningar, mycket egna studier och svåra böcker. Hemtentor. Seminarium. Skriver in allt i min nya kalender med fina pennor. Intalar mig att om jag är ordentlig redan från början kommer det att hålla i sig. Oroar mig för pengar. För prestationsångesten. För att jag ska få panik och inte kunna se igenom den. Intalar mig att det är min tur nu. Att jag är bra. Att många andra faktiskt klarat av att plugga. Att mitt förra (misslyckade) försök inte är ett facit på hur det kommer att gå även denna gång. Planerar för mina dagar som jag ska lägga upp själv. Tänker på att jag ska ta pauser mellan mina pluggstunder. Ta promenader, träna och göra saker som skapar lugn. Om åtta arbetsdagar är jag student. Jag vet ingenting om hur livet ska bli och jag är livrädd och överlycklig på samma gång.
