Veckan som gått har varit så tung. Jag har tänkt blogga flera gånger men har efter ett gäng år med blogg lärt mig att inte skriva i affekt. Det blir aldrig bra, snarare för personligt och jobbigt. Att min barnvecka innebar 100% vabb och avslutades med en måndag då förskolan var stängd, det gjorde sannerligen inget gott för mig. Jag tog mig inte ut på en meters promenad, satt instängd i lägenheten och hann inget av det jag hade tänkt. Och det är såna här gånger, när rutiner rubbas, som allt blir kaos. Dels i mitt huvud, där rutiner är så himla viktiga men också för Åke. När han har sin vanliga vardag med förskola vet jag ungefär exakt hur dagarna ska se ut. Jag kan förbereda, undkomma katastrofer och ligga steget före. När dagarna bara blir en enda stor blaffa av tid, då är det som att jag kraschar som förälder och det går ut över Åke. På många vis är han och jag så himla lika att vi så lätt går varandra på nerverna. För så här är det, och nu ska jag vara väldigt ärlig; jag ÄLSKAR Åke men fan i satans, jävla helvete vad jag kan hata autism ibland. Det känns som att man som så kallad "funkisförälder" ska hylla diagnosen, omfamna den och älska den men jag KAN för mitt liv inte tycka om den. Jag hatar att den dundrar in i ens liv och kräver att man ska engagera sig, steppa upp som förälder och anpassa sig. Man ska läsa på, göra smarta saker i vardagen för att underlätta och se allt som en superkraft. Men vet ni? Jag är så innerligt trött att jag inte orkar vara en superfunkisförälder. Jag kan inte stå emot stresspåslagen som dyker upp titt som tätt, rädslan över att kanske inte få sova på natten och oron inför att Åke kanske springer ut framför en bil. Jag blev inte en robot över en natt som pallar konstanta hinder, skrik under en hel bilresa om det råkar ligga en bil framför vår eller det faktum att jag väldigt sällan förstår vad som pågår i mitt egna barns huvud. Ibland bryter jag helt enkelt ihop framför Åke, frågar gång på gång vad han tänker på, vad han vill och vad han drömmer om. Vad han funderar på när han helt plötsligt skrattar till helt utan vidare. Som jag skrev i mitt inlägg om bitterhet så var det just bitterhet jag kände i söndags när klockan ställdes om till vintertid. Alla småbarnsföräldrar rasade på Instagram över hur tidigt barnen vaknade men när de uppdateringarna kom hade jag redan varit vaken flera timmar. Åke vaknade två. Det var natt, det var mörkt och det var så ensamt. Mörkret utomhus kröp in under min hud och jag försökte ännu en gång finna någon sorts acceptans, försöka landa i min situation. Många gånger gör jag det men vissa gånger är det så otroligt svårt. Då börjar jag tänka i så många led om hur min framtid kommer bli. Jag sörjer alla restaurangbesök vi aldrig kommer få, alla resor och alla sociala sammanhang där det helt enkelt är lättast att stanna hemma. Jag sörjer att jag känner så här men intalar mig gång på gång att det är diagnosen, det är autismen som är min fiende. Åke är min soliga, oskyldiga och högt älskade unge. Men herregud vad jag kan sörja. Som i lördags när barnen och jag tagit hos hit till Olle och jag bara grät. Hur jag snyftade och sa till Olle: det är bara så jävla orättvist. För det ÄR det. DET ÄR ORÄTTVIST. För jag orkar inte alltid det här men jag måste orka det här. Jag skäms så jävla mycket också för att jag känner så här. Att jag inte bara kan äga mitt funkisföräldrarskap. Jag är så ledsen över att det går ut över Gry och jag är ledsen att jag ofta är så trött att jag inte orkar leka med henne och efter min barnvecka är så trött på kroppskontakt att jag försöker komma undan. Jag skäms över att jag känner mig lite deprimerad efter varje barnvecka, särskilt efter den som just varit. Jag skäms över att vi är så svåra att leva med, att ingenting med oss kommer att bli lätt. Jag skäms över att jag känner att det är mitt fel att allt är så svårt. För tänk om jag bara hade orkat vara en mer engagerad förälder? Om jag hade kunnat tänka ÄNNU mer steget före, vara mer i stunden och SLUTA VARA SÅ JÄVLA STRESSAD. Men jag KAN inte. Jag orkar inte. Mitt sömnkonto ekar så himla tomt nu. Igår och idag har jag varit konstant yr, ibland så pass att det börjar pipa i öronen och jag varit rädd att jag ska svimma. Det skäms jag också över, att jag inte ens kan vara en förälder utan att vara svimfärdig. Jag skäms över att jag skriver det här och skäms över att det kan uppfattas som att jag inte älskar och uppskattar mina barn precis som de är. Jag skäms för att man ska vara en peppig person som väljer att vara positiv. Jag ÄR en positiv person och jag avskyr att vara klagig men det värsta jag vet är att låtsas. Livet blev bara så himla märkligt och det märkligaste är att jag ändå inte vill ändra på något. Jag vill ha mina barn, precis som de är och jag vill vara den jag är. Jag vill väl helt enkelt bara få berätta att bara för att man blir förälder, faller man inte in i rollen direkt eller naturligt. På samma sätt är det när ens barn får en diagnos, det är inte bara så att alla bitar faller på plats direkt. Bitarna är olika färger, passar sällan ihop och bilden man får ihop är allt annat än tydlig. Och som jag kämpar, ibland försöker jag pressa ihop bitar som egentligen inte passar ihop och ibland hittar jag två bitar som passar perfekt. Ibland vill jag ge upp, packa ihop pusslet och lägga in det i en garderob men oftast kämpar jag. Jag hoppas bara att Åke vet hur mycket jag kämpar för att bli hans bästa mamma, för han är min allra, allra, allra bästa Åke.