Nu har det gått drygt en månad sedan min krasch. Den otippade, självklara och behövliga kraschen som ruskade om mig i grunden. Jag minns den dagen som så avgrundsmörk och tror aldrig någonsin jag känt mig exakt så usel innan. Månaden som gått har fått mig att ifrågasätta alla mina tidigare tankar om personer med utmattning. Jag har liksom inte förstått, har tänkt att det bara "går över" efter någon vecka. Nu var det ju inte totalt en smäll rätt genom väggen för min del men jag känner att det inte är något man sover bort på några dagar. Häromdagen pratade jag med en så klok kund, som just nu befinner sig i utmattning. Det är så skönt att prata med någon som förstår och det är i de situationerna det också är lättast att säga det man själv känner. Som att man inte vill belasta andra "normala" med jobbiga saker de ändå inte kan förstå. Vi pratade om hur det är att vara en person som alltid får höra att man är glad, energisk, rolig, sprallig och babblig och hur man, utan att man tänker på det, hela tiden försöker leva upp till den bilden. Man vill inte göra folk runtomkring sig besvikna, verka mindre glad eller trevlig mot någon eller på något vis lämna den "personlighet" man tillskrivits. Det är så svårt, för alla adjektiv ovan ÄR ju jag men på något vis är det också en del av min försvarsmekanism. Det är så invant att jag ibland inte vet om det är jag eller min "sköld" som är på plats. För om jag inte är bubblig hela tiden kommer folk att märka att något inte är bra och då blir det jobbigt för alla. Och HERREGUD, man vill INTE vara den jobbiga! Bara för att jag var i mörkret ett par dagar och fick svart på vitt att jag är utmattad, innebär det inte att jag går omkring hela dagarna och är låg. Därför är det så klart svårt för alla i min omgivning att förstå att jag kanske fortfarande är en gnutta stukad när min personlighet är helt som vanligt. Jag är inte utmattad för att jag är lat, för att jag vill komma undan ansvar för mina barn eller slappa. Jag har varit på ett så mörkt ställe att jag flera gånger nästan hoppats att jag ska ramla nedför en trappa och skada mig så där lagom mycket, för då kanske jag skulle få rätt, både från andra men mest från mig själv, att vila. Jag är inte utmattad för att jag vill belasta andra, göra livet surt för någon eller för att vara elak. Jag är utmattad för att jag hela tiden har dåligt samvete över ATT jag belastar andra, kanske gör livet surt för någon eller för att jag är rädd att verka elak. Jag är utmattad för att hela min hjärna är i ständig rörelse, för att jag inte kan sova och för att under en lång tid har jag BARA haft drömmar med utropstecken. Drömmar som skrikit, stressat och påmint mig hur fel allt jag gör är. Sömnen har blivit skrämmande, jag är rädd för att sova, rädd för när jag ska vakna och rädd för att ens kunna somna. I alla fall har det varit så fram tills nyligen. Det är så många faktorer som har lugnat min kropp och hjärna men det började med att jag kom in på utbildningen. Det var liksom pricken över alla mina i'n. Att jag i samma veva slutade med dessa jävvvvvla mini-piller gjorde att psyket tackade mig något så infernaliskt. Samtidigt har jag verkligen också jobbat med mig själv. Försökt känna efter vad jag verkligen vill och analysera saker som känns jobbiga för att inse att det inte handlar om något livsfarligt. Min kropp har haft en tendens att flagga rött för minsta lilla stress och jag känner att jag mer och mer börjar förstå varför den gör så. Livet känns helt enkelt bra nu. Har inga önskningar om några olyckor i någon trappa och ser försiktigt fram emot hösten och alla positiva förändringar den kommer att medföra. Jag känner mig inte så där farligt nära väggen längre. Däremot fick jag mig en ordentlig varning och den tar jag på så himla stort ansvar. Att prata om det hjälper SÅÅÅÅ mycket och att helt enkelt bara förklara att jag inte orkar/vill/kan är svårt men livsviktigt. Mest av allt just nu önskar jag så innerligt att utmattning ska få vara något som förstås fastän det inte syns. När man mår så dåligt och är så slut, fylls redan ens huvud av de värsta tankarna om en själv. Då behöver man INTE höra eller stå ut med något som lägger ännu mer tyngd på en. Det är då man behöver förståelse och kramar. Skickar en massa förståelse och kramar till er och hoppas att ni mår okej!
