Det jag ska skriva om nu kan mycket väl passa på vem som helst, inte bara en ensamstående npf-morsa, utan lika gärna en förälder i tvåsamhet, en som inte är förälder alls eller vem som helst. I vanlig ordning kan jag bara utgå från mig själv och skriver därefter. Att skriva om det här känns på många sätt svårt, för det är något svårt med att erkänna sig svag och ensam. Men så är det för mig ibland, jag är svag och ensam. De veckor jag har barnen här i lägenheten kan ibland kännas som evigheter, som att det är jag mot världen. Här, i vår lilla lägenhetsbubbla, är det bara vi. Visst, man är aldrig ensam med barn men det där vuxna sällskapet är något man saknar otroligt mycket som ensamstående. För mig har det nog blivit så att jag gjort mig ännu mer ensam än jag behövt och länge har jag försökt luska ut varför. Jag tror att jag delvis kommit på varför. Sedan Åke började visa att han inte utvecklades precis efter samma kurva som andra, jämnåriga barn, har jag tackat nej till så himla mycket. Kompisar som bjudit oss på det ena och det andra men som jag helt enkelt tackat nej till eftersom det skulle bli för jobbigt. För jobbigt för Åke men också för mig. Att lämna den trygga lägenhetsbubblan kan tyckas som en piece of kaka om man har "vanliga" barn, som lätt anpassar sig, inte springer mot närmsta trafikerade väg och gillar att sitta och leka med andra barn. Men när man har ett barn som Åke är det lätt att man hellre bara tackar nej, då det skulle bli för jobbigt, för alla. Ansvaret man har för sitt barn sträcker sig i vissa fall långt utanför den egna familjen, man ska dessutom försöka verka samlad samtidigt som man med panik inombords jagar ett barn som bara springer och på håll försöka trösta det barn man springer ifrån. Man vill inte ställa till med en scen, man vill passa in, man VILL HA TREVLIGT. Att behöva tacka nej eller komma med ursäkter så många gånger gör något med ens förhållande med vänner. Det gör att man upplevs otacksam, ointresserad och kanske lite trist. Det gör också att man själv känner sig usel, som inte på något vis kan förklara hur man känner inför bara de minsta utmaningarna, när man redan är så jävla slut. Det gör att man drar sig alltmer in i sin bubbla, tänker att där får man köra på ensam och vet vad man har. Det gör att ingen vet vad som händer inne i bubblan och man kan aldrig förklara det heller. Jag tror att det jag kommit fram till är att jag önskar att fler skulle komma in i min bubbla. Uppleva en vardag här i lägenheten, hänga med oss från middag och till läggning. Få se hur vårt ocensurerade liv, som jag aldrig skriver om här, kan se ut. Jag tror att för mig är det svårt att ha vänner som inte förstår hur jag har det och på något vis kan sätta sig in i mina känslor. För det är ju så himla mycket av allt detta som bara finns i mig, som jag oroar mig för i onödan och att jag också på något vis kanske skäms över hur vi har det. Att det kan vara så skrikigt och kaosigt, att en simpel middag inte går genomföra på ett enkelt sätt. Så här är det givetvis för alla, särskilt för oss som är ensamma föräldrar på halvtid eller heltid. Många kvällar när det helt enkelt känns för ensamt, slår jag på en podd eller ringer Olle för att på något vis känna att jag har någon med mig i vardagssysslorna. Ikväll kom Olle hit, vilket är väldigt ovanligt. I vanliga fall har sina barn hemma nu men pga en liten schemaförändring blev det inte så denna veckan. Det var så himla underbart, att kunna bada Åke och ägna mig helt åt det eftersom jag visste att Gry hade sällskap. Att kunna småprata med någon vuxen, fastän inget särskilt blev sagt. Att bolla små tankar och skämta lite över barnens huvud, som inte är så kul när man är själv. Så för mig är det nog det jag önskar mest, att ha lite vardagssällskap. Att det inte behöver innebära att vi ska packa in oss i bilen och åka någonstans, utan att vi får vara på vår trygga plats och släppa in fler människor i vår lilla bubbla. För den kan vara väldigt ensam. Nu är jag väldigt nyfiken på vad ni andra skulle önska er i vardagen? Vare sig om ni är föräldrar, barn, cirkusartister eller något helt annat? Så kanske vi kan hjälpas åt lite? Det kan vara så svårt att be om hjälp och säga vad man skulle önska sig, fastän ens önskan i mångas ögon kan låta så liten och enkel.
