Först känner jag mig manad att haspla ur mig någon sorts ursäkt för den långa frånvaron. Det är inte bra för bloggis att lämna den till sitt öde så här, varken för besöksantalet eller min lilla lön jag får men jag var så tom. Hade liksom inga ord som ville ut. Tog knappt några bilder och idag är första dagen jag öppnat datorn ens på en dryg vecka. Det behövdes nog, för just nu är livet rätt fartigt, inte minst på jobbet. Känner därför att det är på sin plats för ett FFF-inlägg om jobb och karriärtankar! För den som vill läsa mina tidigare inlägg i FFF-kategorin finns de här: Det första om vad FFF egentligen betyder FFF - om ekonomi FFF - om att unna sig Planen är att ämnet jobb ska bli två inlägg, ett idag om min slingriga jobbväg hittills i livet, fördelar, fördomar och annat. Imorgon tänker jag prata lite mer om drömmar och tankar framåt och avslöja vad dagens STORA cliffhanger innebär. Låter väl som en god idé? Att jobba har för mig alltid inneburit en känsla av att höra hemma någonstans. Att känna sig behövd och att få vara del av en gemenskap. För mig har jobb aldrig handlat om att tjäna mest pengar, klättra i olika sammanhang eller att armbåga mig fram. Det har varit prestigelöst och nästan alltid bara kul. Under mina drygt 20 år på arbetsmarknaden har jag testat lite olika banor, krängt burgare på McDonald's, spacklat fönsterkarmar på industri och testat telefonförsäljning men allra mest har jag jobbat inom handeln. Det har varit klädbutiker där ingen handlat, te-butik, bygghandel, frisör under tio års tid och nu den lokala järnhandeln i Burträsk. Att jobba i butik är otroligt varierande, särskilt där jag är nu, där vi har allt från inredningsprylar till trallvirke. Jag kan hjälpa någon att klippa vaxduk, sedan blanda färg, hitta rätt bits till en annan och sedan jämföra olika glödlampor till en kund som är skeptisk till "det här nya LED". Det är ju inte heller bara att stå i kassa och hjälpa folk, det är också att beställa, annonsera, fakturera, prisjustera och packa upp. Det är att bita ihop när kunder tar ut sin dåliga dag/personlighet på en och det är att få lära sig av de som bjuder på visdom. Det är att känna att man får hjälpa och att få känna sig behövd. Det är stress, miljoner bollar i luften och tyvärr också en rätt risig lön på det. Det är ju ingen hemlighet att vi inom handels tjänar rätt risigt och jobbar rätt risiga tider. Mina barn är alltid de sista kvar på förskolan och jag kommer alltid dit med andan i halsen efter att ha räknat kassor, låst dörrar och tålmodigt väntat ut de kunder som kommer in efter vi stängt och inte tänker på mina barn som väntar på förskolan. Vi som jobbar i butik och andra serviceyrken har varit ganska utsatta under pandemin. Kunder håller inte avstånd och vi försöker se till att följa restriktioner. Kölappar, handsprit och ett evigt torkande. Dessutom har jag märkt under mina många år i branschen, är vi en arbetsgrupp som många (kanske undermedvetet?) ser ner på. Jag har alltid sagt att man snabbt kan avgöra om en person är bra utifrån hur de beter sig mot servicepersonal. Är de otrevliga och helt oförstående för vårt jobb, är de mest troligt riktigt as som människor. Hårt MEN SANT. De kunder som inte ens väntat en sekund i kassan när man försöker passa på att packa upp varor men ändå SKRIKER: ÄR DET INGEN SOM VILL HA BETALT HÄR?!? När de en annan gång klagar på att vi har slut varor i butiken, efter som vi ALDRIG FÅR PACKA UPP NÅGRA. Eller de som förväntar sig att hela personalstyrkan ska sammanstråla, släppa allt de har för händerna och hjälpa, så klart utan extra kostnad och självklart med minst 50% rabatt på ordinarie pris. Eller den uråldriga, men tyvärr närvarande, synen på att en man baske mig inte kan fråga en kvinna om hjälp när det kommer till saker som rör renovering. Men mest av allt är kunder underbara. Det går alltid hitta någon gemensam beröringspunkt och på vår lilla ort blir det snabbt väldigt personligt och mysigt. Vi vet vad alla heter och var de bor och de vet vilken personal de ska fråga om vad. Det är kunderna som gör mina dagar och som får mig att växa och lära mig. Det är kunderna som får mig att känna att jag är på rätt ställe och att jag faktiskt är väldigt bra på mitt jobb. För det är jag, att jobba i butik har jag finslipat och vågar erkänna att jag kan. För mig har det tagit 20 år men ändå står den klassiska fördomen kvar kring vårt jobb. Hade en rant om det på Instagram för någon månad sedan efter att ännu en gång hört någon sliten musiker i en podd säga klassikern: Om det skiter sig får man ta ett jobb på Ica. Först och främst, slitna musiker, det är inte bara att TA ett jobb på Ica, eller i någon annan butik. Det jobbet ska du förtjäna. Det är inte så att någon butik står och skriker efter slitna musiker utan någon som helst erfarenhet. Jag söker jobb då och då bara för skojs skull men har aldrig hittills ens blivit kallad på en intervju, trots min erfarenhet. Det är inte bara att TA ett jobb i butik. Blir så vansinnigt trött på dessa fördomar, att vi som jobbar i en kassa är de lägst stående, kanske tillsammans med lokalvårdare, barnskötare och vårdpersonal? Det är inga lätta jobb. Ingenting man kan stänga av hjärnan och göra. Det krävs intelligens, empati, social expertis och en sjujävla ork att palla det vi gör. Nu blev jag återigen så upprörd att jag tror att dagens inlägg får sluta just här. Imorgon tar jag vid och tänker berätta om mina tankar, drömmar och planer. MISSA FÖR GUDS SKULL INTE DETTA! /Elisabeth, stolt butikssäljare
