Nu när jag lugnat mig lite från gårdagens upprörda avslut i blogginlägget är det dags att fortsätta där jag slutade. För det finns ju så klart en fortsättning! Som jag skrev, 20 år mer eller mindre i samma bransch innebär både för- och nackdelar. Fördelarna är en trygghet, en känsla av jag kan mitt jobb samtidigt som jag ständigt utvecklas och att jag slipper vakna nervös över att behöva kasta mig in i okända situationer. Nackdelarna är att jag på många vis känner att jag stampar på samma fläck, både när det kommer till personlig utveckling och ekonomisk. Det är svårt att avancera i mitt yrke, särskilt när man jobbar på en liten arbetsplats. Samtidigt vet jag inte heller om jag vill avancera inom just det här yrket heller, vet inte om det är något som skulle passa mig. En annan mindre bra grej med mitt jobb är att det är ganska oflexibelt. Det är svårt att styra över sina dagar, eftersom vi ständigt har kunder som så klart behöver oss. Det går inte flexa ut, jobba in eller hämta barnen tidigare inför en långhelg. Det är särskilt svårt när man, som jag, är ensamstående med små barn varav ett också har en npf-diagnos. Nätterna är ju som ni vet ibland obefintliga hos oss och vissa dagar önskar jag så innerligt att jag skulle kunna få hämta barnen tidigare. När jag vet att de ligger många timmar minus på sömnkontot men ändå måste vara på förskolan långt efter de sista barnen blivit hämtade. Jag skulle vilja ha möjligheten att åka till Olle och hans barn en vardag, sova där och åka med barnen till sina skolor dagen efter. Men att komma fram till honom vid 18, äta middag och sedan sova, det blir liksom ingen kvalitet för någon. Jag har dessutom på sistone haft en gnagande känsla inom mig att något måste förändras för att mitt liv ska bli lättare. Jag har gjort många förändringar redan så klart, i och med separation och flytt men det känns ändå som att jag sitter fast. Jag har drömt om att få lägga mer tid på bloggen och sociala medier, kanske på sikt kunna tjäna lite mer pengar på det. Men just nu finns tiden inte för det. Alla möten och utbildningar som jag har möjlighet att gå på är alltid på dagtid då det för mig är omöjligt att lämna jobbet. För jag har ju under mina snart sju år med blogg hunnit tjäna en hel del pengar. Inte minst när jag skrev mitt allra mest uppmärksammade inlägg som lästes av EN HALV MILJON personer, som faktiskt genererade ett arvode som nästan var sexsiffrigt (före skatt då men ändå). Det kom givetvis med en enorm mängd hat och psykiska påfrestningar, då det handlade om något jag knappt berättat för någon innan men jag har känt av kraften som bloggar har. Idag tjänar jag några små slantar här och var men ändå så pass att det kan få mig att unna mig något extra fint eller att jag någon gång då och då kan spara barnens barnbidrag den månaden. Drömmen är att få ha några timmar om dagen som jag bara ägnar åt bloggen. Samtidigt har jag också gått runt på jobbet och tänkt på min framtid, på FFF. Om ett drygt år blir jag 40 och har således minst 25 år kvar att jobba, om jag får vara frisk. Vill jag jobba i butik så länge till? Om inte, hur länge till har jag chansen att ändra på min situation? Är det inte så här mitt i livet det kanske är läge att trampa upp en ny stig åt ett helt nytt håll från de gamla och invanda? Jag har tänkt, googlat, rådfrågat. Tänkt lite till. Räknat, haft ångest, oroat mig och försökt drömma. Försökt tänka bara på mig och det jag gör för mig själv också förhoppningsvis gör något bra för mina barn på sikt. I april gick jag på skakiga ben in till min chefs kontor och stängde dörren bakom mig. Berättade med darrig röst om hur mitt liv ser ut, hur rörigt allt är och att jag måste göra en förändring. Hur jag förändrat det mesta förutom min arbetssituation, en situation som håller mig flytande, gör så att jag får mat på bordet men som samtidigt också hindrar mig från att komma framåt. I april ansökte jag om tjänstledigt hos min mycket förstående chef. Kanske är det ett avgörande steg som får mig att slippa den där väggen i framtiden? Kanske är det ett enormt misstag? Kanske är det det bästa jag gjort? Att ta det här beslutet har varit så ofantligt skrämmande och jag vet ärligt talat än idag inte om det är rätt. Men om jag inte gör det nu kommer jag aldrig att få veta och kanske alltid fundera på det. Jag vill se om det finns något mer för mig där ute i världen och i mitten av juli får jag veta om jag tagit mig in på vad jag hoppas är min drömutbildning. Vad det är tänker jag hålla på tills jag fått besked, tills dess kan ni väl sända en liten bön till intagningsgudarna så att de kanske fattar att jag ska få komma in? Herregud alltså! Nu har jag klättrat upp på den allra högsta trampolinen känner jag. Kvar återstår att våga slänga mig ut över kanten och hoppas att jag slipper magpplask.
