För två månader sedan skrev jag om mitt projekt, Fit for forty, eller FFF som jag så coolt valt att kalla det. Idag tänkte jag att vi skulle ta en närmare kik på ekonomi. För det här med pengar va, det är så otroligt förknippat med ångest. Man vill ha pengar, man vill göra av med pengar och man vill slippa oroa sig. När det kommer till oss kvinnor är det i många fall ännu känsligare, då samhället fortfarande ser ut så att vi tjänar mindre än våra manliga partners. Därför inte bara tror utan vet jag, att många kvinnor väljer att inte separera, för att de är rädda att inte klara det ekonomiskt. Att förlora tryggheten, inte bara när det kommer till att helt plötsligt bli ensam ansvarig över barn utan även över ekonomin. Självklart var det så även för mig, till viss del. Samtidigt har jag en fantastisk mamma som gått igenom två stora separationer och självklart fått kämpa som en tok men samtidigt visat mig att det är möjligt. När min bror och jag var små var det ibland så knapert att vi knappt fick några julklappar. Ändå kände jag mig aldrig någonsin fattig eller som att jag saknade något, för mamma gav mig ändå så mycket annat. Ett hem, en trygghet och en känsla av att allt kommer att ordna sig. För det gör det! När jag för 1.5 år sedan flyttade till min lägenhet hade jag inga pengar. Fick låna av nära och kära för att ha råd med möbler, täcken och kuddar till mig och mina barn. Hade INGEN buffert. Att komma från en totalrenovering av ett hus där man lagt alla sina pengar är inte ultimat när man separerar men så var det. Jag hade en skruttig Saab som luktade spya, inte gick igenom besiktningen alls och var full av rost. Vabbade mycket och fick inte ut en hel lön på många månader. Hade så svårt att komma ikapp och väldigt svårt att anpassa livet efter en inkomst, när jag var van vid drygt det dubbla. Så lång tid det har tagit att landa, det ska jag säga! Det första jag gjorde när jag blev ensamstående var att starta ett sparkonto, som länge bara hånade mig med någon ynka hundralapp som jag ständigt lånade i slutet av varje månad. Paniken över att inte kunna spara ett öre till mina barn, när andras barns konton vällde av pengar var total. Skräcken för om någon oförutsedd utgift skulle komma flåsade mig i nacken hela tiden. Vanor ÄR svåra att bryta alltså. Att kunna klicka hem saker lite när som helst var en vana. Att handla mat utan att kolla priset var en vana. Att lägga massa pengar på mina barn var en vana. Helt plötsligt var allt helt upp och ned. Jag började med att försöka se de positiva sakerna med min ekonomi: Jag har inga lån. När vi separerade tog Leif över dem och eftersom jag ägde en skruttig Saab som betalats kontant var även den fri. Skruttig, men fri. Jag bor billigt. Har hyra, internet, parkering, mobilabonnemang och barnens förskola som enda fasta utgifter varje månad. Så fastän jag inte har världens fetaste lön (stor nackdel med handels), har jag alltid råd att betala det som ska betalas. Barnen är än så länge inte så dyra. Än har de inte börjat med dyra aktiviteter, kräver inga särskilda kläder och är nöjda med ärvda leksaker. Sedan började lååångsamt vanorna brytas. Jag har t.ex. insett hur lite "vanliga" kläder jag faktiskt använder. På jobbet har jag arbetskläder men har valt att jobba i egna svarta jeans. Dessa köper jag nästan uteslutande second hand (älskar Labels we love & Circle of clothes på Facebook). När jag inte jobbar är jag mest hemma, särskilt eftersom det typ varit pandemi ända sedan jag flyttade, och då har jag mjukiskläder. Krävs ett eller två par sköna byxor, några slappa t-shirts, en fin huvtröja och ett gäng jag fått ärva från Olle. De få gånger man ska vara fin bland folk, GÅR det faktiskt ha samma kläder. Alltså, man kan ha två eller tre "fina" tröjor eller plagg och gå runt på dem. Jag är 38 år, jag har äntligen slutat bry mig om att folk, som förmodligen bryr sig 0%, ska se mig i samma outfit flera gånger. Det går tvätta. Så på klädfronten har jag bromsat MASSOR. Rensat ut, sålt i ovan nämnda grupper på Facebook och helt enkelt flera gånger intalat mig själv att jag inte behöver mer. Visst, jag köper fortfarande kläder ibland men försöker då hitta ett plagg för 500:- och inte 10 för 59:-, som tappar form och färg direkt. Dessutom har jag köpt massor på Facebook! Vinterjacka, vandringskängor och täckbyxor. Jag har fått ärva från Olle och ärva är sannerligen ledordet när det kommer till barnen. SÅ tacksam över att det finns folk i både min och Leifs omgivning som skänker/säljer fina kläder till våra barn, har inte köpt mycket nytt till dem alls och eftersom ingen av dem har några krav på kläder än (förutom Gry som inte vill ha för tight), är det ultimat! Bil då? Saaben såldes för några ynka tusenlappar och jag fick köpa en jättefin Toyota av Leifs bror. Den hade gått MÅNGA mil men jag fick den till ett så fint pris att jag även denna gång slapp ta banklån. Den har krånglat en del och krävt sitt beskärda arbete men som tur är har jag träffat en man som är svinduktig på att fixa med bilar. Han lär mig också, så att jag ska slippa vara en hjälplös kvinna i framtiden, i våras bytte jag ju till och med olja på min bil själv! Nyligen gick den inte genom besiktningen och nu har vi beställt delar till den som jag ska hjälpa till att byta. Sparar MÅNGA kronor på att slippa verkstad! När det kommer till inredning och sånt, som jag ju älskar, köper jag nästan allt begagnat även där. Tack vare mitt jobb har jag väldigt trevliga priser på färg och tapet och har absolut inga problem med att jobba lite för att få det fint. Alla mina blomkrukor har jag köpt på loppis, och inte en enda möbel i min lägenhet, förutom köksbordet, har jag köpt nytt sedan jag flyttade. Slutligen, området jag lärt mig spara in mest pengar på, det är mat. Herregud i början, då handlade jag SÅ mycket inför barnveckorna. Bunkrade som en överlevare. Eftersom jag också delar upp mitt liv i två olika hem har det varit väldigt knepigt att handla saker som inte står och blir gamla. Vill ju ha min müsli på båda ställena, kräver att det ska finnas kaffe överallt och gillar god mat var jag än är. Många varor har avlidit i mitt kylskåp i lägenheten när jag varit hos Olle, samtidigt äter jag ju lunch där alla dagar, så det krävs ändå att jag alltid har saker där. Det ÄR svårt! Återigen har Olle lärt mig en hel del här. När vi träffades hade han levt på en lön något år och hade fått in den nya vanan. Han har lärt mig att kolla priser, tänka på hållbarhet och planera lite mer. Och jag, som är lite av en kontrollerande trygghetsjunkie, har fått träna på att inse att mina barn inte har det sämre bara för att det råkar vara slut glass en dag. Det går ändå! Så, var är jag just nu, ett år och tre månader till målet med FFF? Jag har lyckats spara ihop en buffert, så att jag klarar mig om något oförutsett skulle ske. Ju större min buffert blir, desto mer rädd blir jag om den och nallar gärna inte ur den. Jag har öppnat ett gäng nya konton, bland annat ett där räkningar dras varje månad. Har en stående överföring dit, som lite drygt täcker det som ska betalas, så där sparas några hundra varje månad till månader när utgifterna är högre. Jag har öppnat ett eget barnkonto, där jag också har en stående överföring varje månad. Just nu har jag råd att spara 300:- men sätter också över några slantar nu och då när jag känner att jag har möjlighet. Bland annat har några av de pengar jag fått in via annonslänkar hamnat där. Leif och jag har dessutom ett gemensamt barnkonto där vi sparar 200:- var per månad, det hinner aldrig bli några summor där men perfekt att ta därifrån när vi köper skor eller annat, så slipper det bli några känslor av att det är ojämnt mellan oss. Självklart har jag en bit kvar innan jag känner mig trygg ekonomiskt och kanske kan situationen bli annorlunda i framtiden om saker förändras. KAN ju t.ex. bli så att jag kan bli sambo någon gång (har en person jag väldigt gärna blir det med) eller att min arbetssituation kan förändras (får bli en cliffhanger här...) men just nu känner jag mig nöjd! Att ha växt upp utan stora mängder pengar har gjort mig väldigt tacksam över det jag har. Älskar att jag har en stor och trygg bil som är MIN. Älskar att allt i min lägenhet är MITT. Älskar att känna att jag klarar mig själv. Har en egen ekonomi som är min och jag behöver inte svälta eller gå naken. Blev ett långt inlägg det här, men känner att det är väldigt intressant det här med ekonomi. Hur något kan vara så självklart för någon och så otroligt panikartat för en annan. Ibland kan jag se någon person i min ålder, eller till och med yngre, komma och glida i en superfin familjebil med sina barn i fina bilstolar. Tryggheten de har med två inkomster som gör det "lättare" att våga ta lån, byta bil, köpa hus, den är något man inte tänker på förrän man står där utan. Då kan jag känna mig så jävla stolt ändå, som sitter där i min Toyota. MIN. Bilderna i inlägget har faktiskt med ekonomi att göra, förutom att jag ärligt talat tycker att jag blev väldigt fin på dem. Jumpsuiten jag har på mig är flera år gammal. Den har varit med på ett gäng festligheter men är ändå ett plagg jag gärna tar på mig flera gånger när jag vill känna mig fin. Den är ren, den är hel och kommer få följa med många år till! Dela gärna med er om era tankar och åsikter angående ekonomi, gillar att höra hur ni tänker och känner!
