Så blev det tisdag, SOM veckorna bara flyger förbi! Igår slutade jag jobbet klockan 16 och skyndade mig till bilen. Körde eventuellt en gnutta över hastighetsbegränsningarna på väg först mot Grys förskola och sedan till Åkes. Åke har snart gått ett år på sin nya förskola, som är en avdelning för femåringar, vilket innebär att barnen hamnade en mil ifrån varandra. Åke ska ju egentligen börja i förskoleklass till hösten men vi har sökt om att låta honom gå ett år till på sin förskola, då en mer "vanlig" skola inte kommer att fungera för honom. Efter det extra året vet vi faktiskt just nu inte vad som kommer att hända. Han ska under nästa år utredas igen, för att vi ska få reda på om han har möjlighet att få börja första klass på särskola. För att få gå där krävs något mer än "bara" en autismdiagnos, det ska också finnas någon form av utvecklingsstörning. Vi vet ännu inte riktigt vilken typ av autism eller eventuell annan "störning" eller diagnos han har och kan därför inte riktigt veta hur hans närmsta framtid kommer att se ut men det känns i all fall otroligt skönt att han ska få gå kvar på sin förskola ett extra år. Varje gång när barnveckan börjar tänker jag att NU är veckan då jag ska vara en ypperlig mamma. Tålmodig, pedagogisk och glad. Inte vara stressad och arg och få höra av Gry att jag är arg på henne hela tiden, som hon sa förra gången. Det är så fruktansvärt slitigt ibland att ha allt ansvar på sina axlar, att aldrig helt slappna av och att inte känna sig tillräcklig. Samtidigt som livet som ensamstående förälder på många sätt också är enklare, det är liksom ingen irritation mot den andra föräldern, som man kan känna när man lever ihop. Det är aldrig några tvivel om vem som ska gå in i vilken situation eller vem som ska hjälpa till på toaletten, det är jag VARJE gång. Som igår till exempel, då stod jag vid spisen med alla plattor igång. I en av grytorna kokade jag till och med två olika sorters pasta, en i en silduk för saft som skulle koka kortare tid än den supervita pastan som Gry vill ha. Mitt i allt kokande och tidtagande hann vi också med tre toalettbesök, några smärre utbrott och flera utryckningar för att rädda leksaker som fastnat på olika sätt. Det är alltid så extremt första dagen med barnen igen, hur tempot ökar från 0 till 10000 på några minuter och hur lite annat man hinner med. Samtidigt som det också är så jäkla fint att se vårt liv genom deras ögon. Hur jag ena sekunden kan tänka att jag inte kan erbjuda dem så mycket i min lägenhet som de har i det stora huset hos sin pappa, för att i andra huset höra Gry utbrista: WOW MAMMA, vårat hus är så STORT!!! (hyreshus). Att min pyttelilla 32 tums tv som jag köpte när jag bodde i Göteborg 2005 duger utan klagomål och att de få rum vi har här räcker gott och väl för att mina barn ska trivas. Jag har varit rätt duktig på att klanka ner på min lägenhet egentligen. För om sanningen ska fram trivs jag ändå väldigt bra här. Den är stor, tre rum och kök på drygt 80 kvadrat, hyresvärdarna bor på nedervåningen och är så himla fina och jag kan gå hem på luncherna och städa undan, fixa inför middagen och hinna handla det vi saknar. Jag kan ibland känna att om jag spenderade veckorna utan barnen här i lägenheten hade jag kunnat göra den så himla mycket mysigare, liksom fokusera allt på den, för barnens skull. Men samtidigt trivs jag så oerhört bra med att bo i stan, i Olles mysiga hus och leva det livet under de veckorna. Varje tisdag sitter jag antingen och sörjer att jag ska sova sju nätter utan barnen eller utan Olle. Samtidigt innehåller alla veckor stunder där jag njuter till fullo av att kunna ge verkligen allt åt det liv jag just då lever i. Det är både en ynnest och ett straff att leva så här men just nu känner jag ändå att det positiva väger upp det negativa och just nu kan jag faktiskt inte göra något annat åt hur livet ser ut, så varför inte bara försöka njuta av det? Två fullt fungerande liv, det är det faktiskt inte många som har!
