Ibland tänker jag att det nödvändigtvis inte behöver vara det barn som inte kan uttrycka sig i ord som är det svåraste. Att ständigt höra "maaaaammmmaaaa", veta exakt varför man är dum just nu eller var den påhittade smärtan sitter som gör att man inte kan sova, kan stundtals kännas som för mycket info. Ibland tänker jag att det är så fantastiskt fint att få höra att någon älskar en, hur någon funderar på om man verkligen har skelett i ögat och vad som hänt på förskolan. Ibland tänker jag att det man tänker när man har en bebis, att man ständigt undrar hur den tänker och känner, fortfarande lever kvar för mig med Åke. I drygt sex år har jag gissat mig till så mycket. Ibland tänker jag att fastän han inte kan uttrycka sig i ord är det fantastiskt hur mycket vi ändå förstår. Hur jag kan se när han funderar på något, när han är orolig och exakt vad som gör honom arg. Ibland tänker jag att det räcker med en hand på ens kind för att förstå orden som fattas. Ibland tänker jag hur otroligt olika två barn med samma föräldrar kan vara. Att man tänkte innan det andra kom att man ju visste lite mer då än innan det första men att det visade sig att man inte visste något. Ibland tänker jag att andra föräldrar borde tänka på dessa olikheter innan de kommer med "goda råd".
