Idag hade jag mitt nionde av tio psykologbesök. Eller "besök" kanske man ska kalla dem, då vi endast setts via videomöten. Det har i alla fall varit så himla bra, jag har fått styra och prata och på många vis benat ut saker helt själv. Samtidigt har jag också fått superbra tips och nya tankar och framför allt, en person som lyssnar och är proffsig. Mina tidigare erfarenheter med psykologer har ju som ni vet inte varit så trevliga (läs om det här), därför är jag oerhört glad att jag fick och vågade ta en ny chans. Kommer kännas tomt när det är slut men samtidigt börjar jag känna mig redo att klara mig själv med alla nya insikter jag fått. Under dagens samtal frågade min psykolog när jag senast var riktigt JÄVLA arg och vet ni? Jag kunde inte svara på det. Hon sa att jag under alla våra samtal när jag berättat om massa hemska upplevelser aldrig någonsin sagt att jag varit arg. Jag blev helt ställd. Är jag inte arg längre? Är det bra? Eller är det bara så att jag inte längre orkar vara arg? När jag började blogga och några år efter det skrev jag många debatterande inlägg, jag var arg över aktuella händelser, skrev om jämställdhet och orättvisor. Jag lät mig själv vila i den ilska jag kände och bearbetade den med er och mig själv. På sista tiden ser jag att många bra människor tar ställning, skriker högt och bra när gubbslem slemmar sig vidare, hur de ORKAR. Jag rycker bara på axlarna, låter det rinna av mig och tänker att "jaha, det är väl som det är". Vem är jag ens utan min ilska? SJÄLVKLART blir jag gudförbannad på barnen i tid och otid men den där ilskan, irritationen, den låter jag bara rinna av mig. Var hamnar den? "Känslor man inte tillåter sig att känna, de blir ångest", sa min psykolog. Och visst kan det vara så, för där min arga ådra tidigare fanns finns nu en oro, en stress och till viss del en ångest. Nu ska jag försöka lokalisera den igen. För visst kan jag känna små fragment av ilska än men jag känner aldrig att jag har tid för den och sopar den under mattan, där det till slut blir en stor hög av ångest-damm. Nu handlar det inte om att gå omkring och bli arg på var och varannan person utan mer om att bara tillåta sig att vara arg inombords. Att bara känna: fy fan så arg jag är!! Jag borde vara svinarg på psykologgubben som var ett jävla as men jag har mest varit ledsen och tyckt synd om alla andra som råkat ut för honom. Men jag borde ju vara arg OCKSÅ. Sen är det ju så himla mycket att man vill vara en "skön tjej" och inte hålla på och vara arg. Man vill vara lättsam, skratta mest och bara inte bry sig. Så himla skönt för alla i ens omgivning! Samtidigt, vad gör det med en själv? Den inre resan fortsätter, herregud vad mycket material man har inom sig alltså! Hur känner ni? Är ni arga?
